Är du fjärrstyrd?

En varelse från en annan tid eller planet skulle tro att vi är fjärrstyrda. Vi kopplar upp oss så snart vi lämnar hemmet, och återrapporterar exakt var vi har varit. Vi stoppar in trådar i öronen för att ta emot instruktioner. Någon ledare skickar konstant information till oss som vi omedelbart måste ta del av och förverkliga. Vi ägnar mer uppmärksamhet åt den mannicken vi har i handen än åt människorna omkring oss, till och med så mycket att vi riskerar att krocka med varandra.

Vem styr dig?

Hur mycket av det vi gör, gör vi för vi själva har kommit fram till att det är det bästa för oss? Är vi klara på vilka våra inre drivkrafter är? Är det lycka, hälsa och rikedom? Och vilket pris är vi beredda att betala för att uppnå det?

Jag funderar på vad som drev Nelson Mandela i sin kamp mot ett rättvist Sydafrika. Jag funderar på vad som driver upprorsmän (eller frihetskämpar) som Talibanerna. Gemensamt är dock att de har starka drivkrafter och en övertygelse om det de gör är rätt, och att det är värt det priset som måste betalas, samt att de har människor runt omkring sig som aktivt eller passivt stödjer "saken".

Yttre drivkraft?

När det började gå tungt på Blåfrusen funderade jag på vad jag egentligen var beredd att offra för att bli ultralöpare. Var jag svag som vek ner mig efter 44 km, eller var jag klok och insåg att priset var för högt? Kände jag skammen över att tvingas erkänna nederlaget inför min omgivning, eller visste jag jag har mina vänners stöd vilka beslut jag än fattar?

Var inte min inre drivkraft tillräckligt stark, eller såg jag det större målet som låg längre fram? Försökte jag undvika en pyrrusseger? Kung Pyrrhus av Epirus som på 200 talet f. k lär ha sagt, efter en dyrköpt seger över romarna med många döda soldater på den egna sidan; En sådan seger till och vi är förlorade.

Inre drivkraft att uppnå harmoni

Är det mina egna inre drivkrafter som motiverar mig, eller är det samhällets yttre påverkan? Är jag övertygad om att jag gör rätt? Vilket pris är jag beredd att betala?

Jag är övertygad om att ultra är rätt för mig. Inte den kommersialiserade ultran, inte den ultran som är en kamp mot mig själv eller någon annan. Utan den ultran som sker i harmoni med mitt inre; en kamp tillsammans med mig själv.

Där jag springer för att jag kan, vill och lever. Där jag kan uppleva och upptäcka min omgivning med alla sinnen. Min inre drivkraft är den ansträngningslösa löpningen i skogen om våren, genom ett hav av vårblommor och till ljudet av fågelsång och porlande bäckar.

Bland ramslök om våren

Jag vill inte låta någon annan påverka mina val av mål och metod. Min träningsfilosofi och upplägg skiljer sig från det som generellt presenteras i media och forum. Jag avfärdar inga idéer förrän jag testat, men jag söker inga quick-fix. Jag fjärrstyrs inte. Jag vågar gå min egen väg.

Jag vågar därför att jag vet att mina vänner och kollegor inte dömer mig. De kan se min prestation med objektiva ögon, men även förstå min subjektiva bedömning. Sedan är jag väl redan klassad som tokig...

Jag har hittat en egen väg som passar mig; som motsvarar det priset jag är beredd att betala. Här är jag mer lik Talibanerna är västvärlden; jag har tiden, någon annan har klockan. Detta kommer jag nog att reflektera mer över under kommande löprundor...

Som droppen urholkar stenen... Jag ska nå dit en dag, även utan hjälp av bävrarna...