14 december 2013

Race report Blåfrusen 2013

Om att inte bryta ett lopp, utan istället välja att gå i mål i slottsmiljö. 

Målgång i slottsmiljö är värdigare än en friluftsgård...


Det var ett tag sedan jag, i ett tillstånd av övermod, anmälde mig till Blåfrusen. Vad tänkte jag? Drygt 70 km (om man inte springer fel) längs en terrängled i december då större delen av dygnet är inhöljt i mörker. Jag anmälde mig under klubben Lonesome Runners. Mycket mer lonesome än så här kan man inte bli.

Lonesome Runners


När dagarna till start kunde räknas på tår och fingrar började tvivlen komma. Jag kände mer skräck än förtjusning. Träningen hade gått uselt. Inga långpass överhuvudtaget. Borås 6h hade förvisso gått enligt plan, men inte lämnat den härliga mersmaken som jag hoppats. En envis huvudvärk förstörde min nattsömn. Skulle jag lämna DNS?

Men huvudvärken försvann och med lite underbar löpning i snö längs Billingeleden började träningen kännas bättre. Hoppet återvände.

Blåfrusen är ett litet lopp som går längs Blå Leden från Domarudden till Vaxholm och tillbaka till Domarudden. Sträckan är ca 70 km, men det finns stora möjligheter att springa längre...

Följ bara en blå leden

Målsättning

Detta skulle bli min kick-off på träningsåret 2014. Oavsett om jag gick i mål eller inte så ville jag komma hem med positiva känslor och en hunger efter mer. Jag ville känna en tillförsikt att jag, om jag får springa i mitt eget tempo, kan ta mig hur långt som helst, och att det är terränglopp som jag ska satsa på.

Jag ville känna längtan att komma ut och springa längs stigarna och lederna redan kommande dag. Och jag ville få insikt om vad jag måste fokusera min träning till under de kommande månaderna. Då skulle jag vara nöjd. Och kunde jag ta min åtminstone till Vaxholm skulle jag få lov att anmäla mig till ett långt fjällopp i sommar.

Lycka är mjuka stigar


För mig är ju inte tävlingar det som motiverar mig att träna, utan det är snarare tvärtom; träningen är belöningen och tävlingar mer ett sätt att upptäcka nya träningsområden och att springa långa pass där jag får hjälp med logistiken och träffar nya och kända löpare.

Maxtiden var 11 timmar. Jag räknade med att maxtiden skulle bli tuff att nå och att det inte ens var säkert att jag skulle gå i mål. Jag räknade också med att springa ensam större delen av sträckan.

Att springa ensam i skogen är jag inte orolig för, inte heller att springa ensam i mörker. Det luriga är att hitta ledmarkeringarna i beckmörker, vilka består av blå färgprickar. Och väderprognosen utlovade snöblandat regn, och alla som har sprungit med pannlampa i sådana förhållanden vet hur svårt det är att se någonting överhuvudtaget...

Glädje är att springa i skogen


Förberedelser

Jag hade egentligen tänkt hinna springa någon del av sträckan för att kolla in förhållandena, men det enda tillfället var fredagen innan start, och benen kändes så sega på torsdagen så jag vågade inte riskera att behöva starta med trötta ben. Jag har ju redan sprungit sträckan Rydbo-Vaxholm i somras, och sprungit fel några gånger...

Natten till fredag blåste Ivar förbi och höll mig vaken till långt in på småtimmarna, och jag vaknade på Lucia-morgonen med ett tungt huvud och grusiga ögon. Typiskt :( Tur att jag var ledig...

Fredagen ägnades sedan till att packa och fixa med utrustningen. Det fanns möjligheter att lämna drop-bags som transpoterades till depåerna, och de flesta tog den möjligheten. Min plan var att bära med mig all utrustning så att jag inte skulle behöva ta mig till Domarudden om jag skulle bryta. Detta innebar att jag inte skulle ha med mig något ombyte mer än en torr undertröja och torra strumpor. Fast å andra sidan räknade jag med att bastun skulle vara kall när jag gick i mål... Travel light and freeze at night...

Lite av min utrustning.


Och så var det skorna. Icebug kändes som over-kill eftersom snön hade försvunnit i Ivar-stormen. Skulle jag behöva några skor med riktigt grov sula för att klara de leriga partierna tro? Nja, det är mycket grusvägar vill jag minnas. Så beslutet föll på Altra Lone Peak; en ultra-terrängsko, som jag inte sprungit så mycket i än. Det brukar vara en framgångsfaktor för mina ultror.

Vaknade pigg och utvilad. Hade faktiskt inte drömt mardrömmar om att springa vilse i mörka skogen. Bra eller dåligt tecken? Frukosten bestod av kaffe med kokosolja, knäckebröd med nutella och rökt lax samt en lussekatt.

Eftersom start och mål var vid Domarudden, dit det inte går några bussar, var jag behov av att åka med någon. Som tur var erbjöd Staffan skjuts från Slussen, där vi möttes upp tidigt på lördagsmorgonen.

Tidig morgon på tunnelbanan. Trött och varm...


Glömde en del i förberedelserna; jag anmälde mig till Aros Marathon!

Genomförande

Vi var på plats strax efter sju. Lite oklart hur uppstarten skulle gå till. Många hoppades på att kunna komma inomhus, men vid Domarudden var allt låst. Dock välkomnades vi av en mycket kelsjuk stor svart katt. Den blev arg på mig för att jag inte klappade den, istället för att knyta mina skor, så den bet tag i min hand och försökte dra den bort från skosnörena. Då har man bekräftelsebehov!

Men plötsligt ökade aktiviteten på parkeringsplatsen. Nummerlappar delades ut, väskor lämnades i olika bilar, en kort promenad till start och en lika kort genomgång om att man skulle bli diskad om man skräpade ner eller inte hjälpte sina medtävlade.

Det obligatoriska före-start-fotot

Erland höll en kort genomgång innan hand släppte iväg oss.


Ca 0803 gick starten. Vi var 27 löpare som stod på startlinjen, samt Erland som också hade nummerlapp och sprang med ca 300 m. Och nej, Erland är varken en hund eller ett barn... Termometern visade några minusgrader. Ännu var det uppehåll. Alla rusade iväg och redan efter några hundra meter var jag ensam. Efter någon kilometer eller så kom jag dock ifatt Mia. Vi hade sällskap fram till första depån i Rydbo efter ca 16 km; Cafe Blåfrusen. Eftersom jag var lite starkare i terräng beslutade vi sedan att vi skulle springa i eget tempo istället.

Två tuffa tjejer. Men vad tänker jag på???


Löpningen flöt på i lugnt fart. Som vanligt funderar jag under den första milen på vad jag egentligen håller på med, men sedan släpper de tankarna och jag tycker att det bara är kul. Marken var frusen och terränglöpningen kändes bra. Eftersom jag var ensam ute i skogen kändes det som att vara ute på ett av mina vanliga långpass i terräng. Tidtagaruret var oviktigt så jag kände inte någon stress över det. Att ta mig till Vaxholm var första målet. Allt efter det var bara bonus.

Första etappmålet nått.

Café Blåfrusen


Efter Rydbo började det snöa lätt. Jag bytte till min OMM-jacka istället. Tillsammans med en brynje-undertröja i ull var det en superkombination. Jag höll mig varm och helt torr på överkroppen; inget regn och ingen svett. Vad mer kan man begära? Och nedtill? Kjol så klart!

Vid Pusshuset hade jag sprungit i ca 25 km. Nu började benen kännas riktigt tunga. Ovanligt tunga. Kände inte några problem med energinivån i kroppen, utan det var bara musklerna som hade tröttnat. Inte så konstigt. Senast jag springa längre än 20 km var på Borås 6h för drygt en månad sedan, och innan dess bara 3 längre pass sedan Lidingöloppet. Kroppen är helt enkelt inte van vid längre distanser, särskilt inte med ryggsäck.

Det var bara här man lagt upp farthinder, men det kändes som om jag bar med mig dem hela vägen...


Nu började det bli tungt. Humöret var det inget fel på, men fötter och ben hängde inte med. Tog det lugnt för att inte snubbla, men var ändå nära att stå på näsan när en rot hoppade upp från ingenstans. Började gå allt mer. Det är verkligen inte likt mig, som brukar kunna hålla i och springa länge. Sträckan längs Ekefjärden kändes som om den aldrig skulle ta slut.

Bävrarna hade jobbat...

... med att lägga ut farthinder de också.

Själv började jag gnaga på pannbenet...


Började misstänka att det var de uteblivna pussarna vid Pusshuset som var anledningen till att det gick så tungt. Besvikelsen satte sig helt enkelt i benen. Med tunga ben och besviket hjärta fortsatte jag...


Helt ensam vid Pusshuset denna gången också


Strax före Bogesunds slott mötte jag den första löparen Staffan Blixt, som senare var den förste som gick i mål, men från fel håll så hand blev diskad. Surt... Segrare blev istället Tobias Tyberg.

Vid Bogesunds vandrarhem låg nästa depå. Trevligt mottagande även här. Hade skickat mina pannlampor hit och passade på att flytta över dem till race-vesten. Lite extra vikt, men även om klockan bara var 12 så skulle det ju kunna mörkna innan jag kom tillbaka.

Så här trevligt var det vid Depå Bogesund


Efter att ha passerat Bogesunds slott var det dags att springa ut på Tenö och tampas med stigarna där. Knöliga vindlande kuperade stigar som kräver att man håller utkik efter de blå markeringarna. Kommunen, med hjälp av Daniel, hade dock gjort ett bra jobb och jag behövde aldrig springa fel.Tur det för nu var benen riktigt sega. Och min vänstra fot började göra riktigt ont. samma problem som vid Skövde 24h. Måste få den fixad!

Här ska man springa höger


Innan jag kom fram till Vaxholm började det regna. Snöblandat regn. Sprang över Pålsundsbron och tog mig an den sista biten fram till vändpunkten. Tur att det inte var en massa publik ute, för jag orkade knappt springa alls. Varför???

De glada grabbarna vid vändpunkten

Glad från midjan och uppåt...


Vid ankaret blev jag bjuden på glögg (önskar att det varit något annat än alkoholfritt...) och sedan var det bara att fortsätta förhandlingen med benen för att få dem att röra sig framåt. Jag var nu helt övertygad om att ett beslut att gå i mål i Bogesund var det enda rätta. Det började hugga lite i lårmusklerna och jag hade något som kändes som träningsvärk i rumpan. Redan?

Försökte springa på lite bättre nu när jag inte hade sålängt kvar, men benen var blytunga och foten värkte. När Bogesunds slott tonade upp sig i slutet av allén drog jag en suck av lättnad. Passade på att göra en liten avstickare för att ta ett "målfoto" med slottet i bakgrunden.

När jag kom fram till depån tyckte de att jag såg fräschare ut än många andra som passerat. Och ja, jag kände mig fräsch, från midjan och uppåt...

Efter 44 km


Totalt fick jag ihop 44 km, och det tog drygt 6 timmar. Det blev i alla fall en ultra... "Det smakar ändå fågel sa kärringen som kokade grenen som kråkan suttit på"

Åt och drack lite. Tog på mig lite varma kläder som jag burit med mig. Hejade på Mia som passerade med sin pacer. Starkt jobbat Mia!

När depån var ihopplockad fick jag åka med till Rydbo. Tåget rullade in på stationen samtidigt som vi så det var bara att kasta sig ut. Tack för skjutsen! Lite småfrusen och stel satt jag på tåget. Övervägde en kort stund att ta tunnelbanan en station för att slippa gå, men den korta promenaden i regnet gjorde gott för att mjuka upp kroppen och få upp lite värme. Och jag var ganska nöjd med att inte behöva vara ute och springa i mörkret och regnet...

Lärdomar

För det första; terrängultror är min grej. Då trivs jag och kan göra mitt eget lopp och äventyr. Och att jag tagit många bilder är ytterligare ett bevis på att jag tycker om det jag gör. Jämför med Borås 6h...

Nu har jag också fått springa hela Blå Leden, och inte en enda felorientering tack vare förbättrad uppmärkning, och så klart min egen uppmärksamhet.

Min utrustning fungerade bra. Race-vesten rymde väldigt mycket, men märktes ändå inte när jag sprang. OMM jackan + ullbrynja = helt torr. Strumpor, trosor och sport-bh i ull bidrog till bekvämligheten.

Utrustningen svek mig inte iallafall


Altra Lone Peak gjorde sitt jobb. Har ett litet blåmärke uppe på ena foten efter att skon tryckt där. Det försvann först efter att jag snörat om skorna för elfte gången... Kanske är det inte den bästa terrängskon i lera, men den är skön på foten. Idag hade kanske Inov-8 Trailroc eller X-talon gett bättre fäste på de leriga partierna, men där tog jag det ändå lugnt för att slippa bli blöt och kall om fossingarna. Dock kommer jag nog ändå att få några blånaglar tack vare närstriden med de attackerande rötterna och stenarna på stigarna...

Jag behöver mer mängd och fler långpass/ultrapass. När jag tittar i min träningsdagbok kan jag se att månadsmängden under hösten inte alls har varit vad jag önskat. Den enda ultran i år som känts riktigt bra var Sthlm Ultra 50K i början av augusti, och det troligen tack vare de många lång- och ultrapass i juni tillsammans med mycket alternativ träning som cykel, paddling och simning utöver löpningen i juli.

Sedan jag började skolan i Stockholm har det blivit mycket "mellanmjölk" och få långa kvalitetspass. Idag straffade det sig.
Träningsdagboken efter dagens lopp.


Kanske spelade även mensen in. Det är inte första gången som jag känt mig mindre uthålligpå långa distanser och mer inflammationsbenägen strax före mens.

Fotproblemen, som troligen härstammar från inre vadmuskeln, har nu begränsat mig tillräckligt länge. Ett besök hos en naprapat står högt på listan.

Min julklapp som jag vann hos Kraft & Balans kommer väl till pass; kostrådgivning med Malin. Förbättrad kost tillsammans med fler och längre långa och lågintensiva pass ska ta mig till nästa nivå.

Detta blev en ovanligt lång race report, men detta var också ett lopp som lärde mig mycket om mig själv. Jag fick de insikter jag behövde för att 2014 ska bli den största succéen hittills.

Tack!

Tack alla arrangörer och funktionärer av Blåfrusen för en fantastiskt fin tävling, trots bristen på snö. Har jag möjligheten kommer jag nog att återkomma nästa år för att även testa servicen i målet.

Men nästa år vill jag ha pussar vid Pusshuset!


Hälsningar från startnummer 62



PS. Här finns en fin bild på mig tagen av Erland Waldréus. Och en till.



9 kommentarer:

  1. Härlig rapport som vanligt - och bra gjort! Löplusten kryper i mig.
    Själv vågade jag inte spänna bågen denna gång... ;)
    BUM 2014?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, BUM har jag funderat lite på, men inte anmält mig...

      Radera
  2. Härlig sightseeing-rapport och underbart illustrerad! Jag håller med dig om det du skriver om träning vs tävling, förutom att jag inte ser min löpning som träning.

    Som sagt, det var ju en kick-off inför 2014, så varför gråta spilld mjölk(träning). Rätt inställning till dagens insats och snygg sorti! Märks att du gillade dagen. Lärorik på många sätt! Well done!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nicke!
      Nej, jag ser inte heller löpningen som träning utan som syre, men det är så många som måste ha en tävling som mål för att få motivationen till att träna, och dessa har så svårt för att förstå mig när jag säger att jag inte bryr mig om tävlingarna utan springer ändå; av engen fri vilja ;-)

      När jag slet på som bäst ute i skogen så slog mig insikten att detta ju var precis vad ajg var ute efter. Den starka insikten, den som svider i låren, om att detta var orsakat av uteblivna långpass. Insikten att dubbla mellanmjölkspass aldrig kan ersätta ett långpass på många timmar. Att det var alla timmarna längs Billingeleden som byggde upp uthålligheten och styrkan i min kropp i somras. Att jag är i behov av mycket mängd.

      Så jag är inte ledsen. Jag är djupt imponerad av alla som orkade slita vidare, men jag kände att det inte var värt det. Det skulle vara mer nedbrytande än uppbyggande, även om jag skulle träna pannbenet... Men jag tränar hellre kroppen att ta sig till nästa nivå :)

      Radera
  3. Wow, vad imponerande! Segt att kroppen inte vill vara med till 100 %, men ändå ultra som du själv säger!! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, kroppen var verkligen inte sig själv, och det var nog en kombination av den dålig dag och dåliga förberedelser såsom dåligt med långpass. Idag har jag träningsvärk i kroppen, till och med i högerarmen som jag plockade upp vattenflaskan med! Är jag verkligen så klen??? ;-)

      Radera
  4. Jag är otroligt imnponerad av dig och vilken fantastisk berättelse! Jag hoppas verkligen att det går bra för dig framöver och jag tycker du är en sån bra ambassadör för sporten. Verkligen kul, och du! Säg till innan nästa gång du springer Blåfrusen så kan jag dra ihop ett helt gäng som kan pussa dig vid den där skylten. Jag känner många här ute :-).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för de värmande orden!

      Hahaha, om jag får en hel puss-kommitté nästa år kommer jag säkert att klara hela sträckan utan problem :))

      Radera
  5. Annelie. Erland W har hänvisat mig till dig, i egenskap av skrivvillig/skrivkunnig. Jag söker en skribent från långa ultralopp och ser att det tillhör ditt intresseområde. Här av dig till mig på; marathonloparen@marathonsallskapet.se - hälsar redaktör Anette för Marathonlöparen (Svenska Marathonsällskapets medlemstidning)

    SvaraRadera