Vinterlöpning, snöänglar och tankar om Blåfrusen

Stormen Sven har bäddat in Skövde i ett tjockt vitt täcke. Vackert så det förslår, men svårsprunget utanför de plogade vägarna. På fredagskvällen sprang jag en runda. Det snöade fortfarande och det blåste frisk. Cykelbanorna hade inte blivit plogade än så där låg tjockt med snö, och där snön hade drivit upp var det knädjupt.

Tog svängen runt Karstorpssjön. Det var bara jag som kommit på den tanken för både stigen och elljusspåret låg helt orörda. Bara en hare hade lämnat avtryck i snön. Snön låg tjock på granarna. I pannlampans sken sprang jag igenom en drömskog.

Snölycka

Med detta i friskt minne insåg jag på lördagen att mina planer att springa längs Billingeleden måste skrinläggas denna helgen. Det skulle handla mer om snöpulsning längs en odefinierbar stig än löpning.

Välplogade vägar och härliga snövallar har bildats. Krispigt vitt överallt.

Fastnade naturligtvis framför Vinterstudion där Sverige fick fina framgångar på både dam- och herrsidan i längdskidor. Det märks att det är OS-säsong. Därför kom jag inte i väg på min löprunda förrän solen började gå ner, men det gör ju inte så mycket nu när snön lyser upp.

Ute på fältet, där vinden kunnat härja fritt, ligger inte snön så djup.

Jag sprang runt Horsås, rundade Södra Ryd och passerade Billingehov på vägen hem. Drygt 17 km blev det. Kändes bra och tankarna kunde vandra i väg. Det som har upptagit mina tankar vid de senaste löprundorna är Blåfrusen...

När jag inte tänker så fotograferar jag...

November har varit en bedrövlig träningsmånad, bl.a. på grund av min möjliga "BPA-förgiftning", och december har börjat lika illa. Jag har inte fått till några ordentliga långpass sedan Borås 6h och jag börjar bli rejält orolig inför Blåfrusen nästa helg. Så orolig att tankar på en DNS börjar födas.

Jag är orolig för distansen. Ca 70 km i terräng kräver sin dam, och mina ben blir trötta redan efter 10 km i nuläget. Flåset är jag inte så orolig för; det är ju bara att ta det lugnt. Jag börjar faktiskt förlika mig med tanken att bara springa till vändpunkten i Vaxholm. Jag vet att om jag har ett mål som är möjligt att uppnå så blir jag mer motiverad. Sedan kan jag ju alltid fortsätta om det känns bra. Jag vet att hornen börjar växa när jag väl kommer igång...

Det är denna leden vi ska följa.

Det som brukar avskräcka mig från vissa tävlingar är logistiken före och efter. Start och mål för Blåfrusen ligger på en plats dit jag inte kan ta mig på egen hand med buss eller tåg. Framförallt att ta sig därifrån kan bli lurigt. Och skulle jag bryta kan det ju bli ännu lurigare. Därför är  min tanke att bära med mig allt så att jag inte lämnar kvar något vid Domarudden. Nackdelen är att jag inte kommer att ha något ombyte efter en eventuell dusch, och inte heller en handduk. Jag bär dock med mig överdragskläder och något torrt för överkropp och fötter.

En annan orosfaktor är maxtiden. Jag tror inte att jag kommer att klara den, och eftersom de drar in kontrollerna så kommer jag nog att få snåla sista biten. Därför kommer jag att packa ryggsäcken med egen energi. Sedan är det bara vatten jag behöver leta efter, men jag är van vid att fylla på vid tveksamma bäckar... Eller fråga vid hus.

Även om jag räknar med att springa ensam, så hoppas jag att få sällskap här.

Jag räknar att springa ensam större delen av sträckan. Jag blir ifrånsprungen i starten och sedan ser jag de andra löparna när de har passerat vändningen och är på väg tillbaka. Jag har ingenting emot att springa ensam för det är jag van vid. Jag klarar av att orientera och får inte panik om jag springer fel. Och att springa längs knöliga stigar brukar inte heller vara problem.

Jag räknar med att det kommer att börja skymma redan vid vändning och att det blir minst 25 km i mörker. Jag är inte rädd för att springa ensam i mörker, men det kommer att bli lurigt att hitta ledmarkeringarna, särskilt om det skulle snöa eller regna. Jag hoppas på lite snö på marken så att den lyser upp tillvaron, men jag misstänker att allt kommer att vara bortsmält vid start.

Vändningsmärket i Vaxholm

Så egentligen har jag ju inte något att vara orolig för. Jag har en plan för att hantera möjliga problem. Så hjälp mig hålla dessa tankarna vid liv, och att ta bort alla tvivel eller tankar på DNS!

Sprang med Icebugs Certo BUgrip idag. De första sköna Icebugsen jag haft.

Ja, det är det som upptar mina tankar när jag springer. Resonerande och problemlösande för det mesta, och framförallt kreativt och idéskapande.

Vaderna kändes ganska stela, troligen på grund av snöpulsningen i fredags. Så lördagskvällen spenderades framför TV:n tillsammans med en foamroller. Oh aj aj både i vader och lår...

I vanliga fall hade det varit mörkt ute nu, men med snön kommer ljuset och glädjen tillbaka.

När jag gick och lade mig på lördagskvällen var planen att gå upp ganska tidigt för att hinna springa innan det utlovade snöandet började, och innan Vinterstudion startade. Det gick ju sådär... Typ, inte alls. Nåja, dagen är lång.

Jag sov nog nästan 10 timmar i natt. Efter att ha sovit riktigt dåligt under större delen av oktober och november, pga. att jag vaknat med huvudvärk, men ett tag hade jag också svårt att somna, säkert beroende på oron att behöva vakna med bultande huvud. Så är jag tacksam över att jag nu sover både hårt och djupt. Och med bättre sömn märker jag också att energin och motivationen sakta börjar återvända. Jag hoppas att det håller i sig så att jag kan gå på jullov med en massa energi istället för att känna mig allmänt nedkämpad.

De svenska framgångarna i längdspåret och i skidskytte uteblev så jag lyssnade bara med ett halvt öra. Istället jobbade jag lite med förberedelserna inför ett seminarium i veckan. Då slipper jag jobba så mycket på kvällarna.

Dags för en liten paus?

Hela dagen har det snöat. Vi har säkert fått ett tillskott av 10-20 cm snö. Så när det hade slutat snöa var det redan mörkt, och då begav jag mig ut på min löprunda. Jag hoppades att några plogbilar hade hunnit ut och kanske plogat några cykelbanor.

Det blev mycket snöpulsning. Snön hade blivit kramsnö, och den låg ovanpå is. Det utmanade löpsteget ordentligt; höga knän och undvika frånskjut var lösningen. Mörkret och snön gjorde att tankarna åter vandrade i väg, och åter fastnade de på Blåfrusen...

Vintrigt underlag och mycket fukt i luften.

Viktigt för mig är att känna mig hungrig efter ett lopp eller efter att jag valt att bryta. Då menar jag inte hungrig efter mat, utan hungrig efter mer löpning. Inte för att ta någon revansch, utan hungrig efter mer glädje. Jag var hungrig efter Tjejmarathon och efter Sthlm Ultra. Jag var lite hungrig efter mitt halverade 24h, men då var en mer långsiktig hunger. Efter Borås 6h kände jag mig däremot mätt. Mätt på den typen av lopp och mätt på att försöka jaga en viss tid eller distans.

Så ska jag bryta eller fullfölja Blåfrusen så måste jag känna mig hungrig efteråt. Att pressa mig så att jag blir mätt är inte ett alternativ. Nej, Blåfrusen ska snarare vara uppstarten till 2014, och inte någon slags final på 2013. Positiv mersmak är det jag vill känna.

Hellre redlös än fotlös?

Det märks att livet börjar återvända. Mina tankar är mycket mer positiva nu. Det gjorde inget att det tog mig 1.45h att springa 14km idag pga. underlaget. Känslan var oslagbar!

Jag ser med tillförsikt fram emot nästa vecka. vad som än händer är jag en vinnare.

Min egen skyddsängel