Rehaben fortsätter: Längtar...

De två senaste veckorna har det börjat gå åt rätt håll med foten. Jag har kunnat gå utan att ha ont. Det var när jag började gå i min Altra Olympus som jag märkte förbättringen. Dessa skorna är väldigt tjocka och med en mjuk dämpning. Som att gå på moln. Så nu har jag gjort flera promenader uppe i skogarna. Det är helt ljuvligt för benen, men framförallt för själen.

Alla bilderna kommer från dagens tur i Rydsskogen.

Men mycket vill ha mer. Längtan efter att förflytta mig längs sommar-stigarna är stark. Mina ben vill gå långt och länge. De vill springa. Men foten accepterar bara några kilometer i taget, sedan börjar det göra ont igen. Och det gör ont resten av dagen... Det verkar som om jag får en daglig ranson på 10 000 steg/dag, och övertrasserar jag så får jag betala följande dagar, med ränta.

Jag älskar stigar...

För att lura mig själv att tro att jag går långt så har jag med mig kameran ut. Då kan jag vara ute länge utan att för den delen gå så långt. Men i lördags så ville jag inte gå med kameran. Jag ville gå långt och raskt längs mina stigar på Billingen. Det blev 10 härliga kilometer, och foten kändes ganska bra. Jag joggade faktiskt också några korta sträckor. Ljuvligt! Men så fort jag stannar till så känner jag hur öm hälen är, och när musklerna stelnar så blir det värre. Inte ens kvällens behandling med nålar och ström lyckade råda bot på det.

Känner ni doften av solvarma tallar?

Nämnde jag att jag älskar stigar?

Idag hade jag egentligen tänkt att cykla för att komma ut och röra på mig, men jag hade ingen lust att cykla. Jag längtade ut till mina stigar! Jag kan inte vara utan dem nu på sommaren! Jag blir tokig om jag inte får vandra längs dem och upptäcka vad som finns bakom nästa krök.

Skulle kunna vara en helt annan del av Sverige

Tog med kameran och cyklade bort till Ryd. En liten fotopromenad kunde jag väl ändå unna mig. Vandrade längs ljuvliga stigar. Hade ingen aning om vart jag var, men det spelade ingen roll för det dök ständigt upp nya härliga stigar att följa. Mjuka, doftande. Här i Rydsskogen är miljön så annorlunda jämfört med Billingesluttningen.

Efter ett tag började foten protestera ordentligt. Jag hade en bit kvar till cykeln, och massor med stigar att upptäcka. Hade jag inte haft ont så hade jag nog fortsatt att vandra och springa här tills jag hittat alla stigar och upptäckt vart de leder.

Jag blir så arg och besviken att jag inte kan göra det jag älskar. Att hela tiden behöva ransonera stegen. Jag vill inte mer!!! Jag vill ha en hel och smärtfri fot nu!!! Vad ska jag göra??? Hur länge räcker mitt tålamod?

Det fanns gott om blåbär

Här vill jag bo

En stig att stilla bedja om att få återse