23 augusti 2014

Ultrafasan

Idag klockan 0500 skulle jag börjat springa från Sälen till Mora, men det gjorde jag inte och ni vet väl varför. Nej då, jag är inte alls bitter...

Istället för Ultravasan så håller jag istället på med mitt längsta ultralopp någonsin; Ultrafasan. Nu har besvären varit påtagligt besvärande och begränsande i över tre månader. Jag testar "allt" för att hitta en behandling som passar mig. Ska till sjukgymnasten på jobbet i nästa vecka så vi får se vad hon säger.

Jag vill springa!

Denna veckan har foten varit upp och ner. De dagar då jag stått mycket i kängor har foten gjort ordentligt ont framåt eftermiddagen, och kvällen har ägnats åt att försöka lindra denna smärta. men de dagar då jag varit inomhus och kunnat går omkring i strumplästen så har foten mått prima på kvällen. Jag har inte tränat mer än cykelturerna till och från jobbet, så foten har inte behövt ta så väldigt många steg.

Det har inte blivit många löpsteg den senaste tiden. Inte många steg överhuvudtaget... Det är frustrerande och jag känner mig trött och hängig. Jag vill inte kalla mig deprimerad, men åtminstone nedstämd, och det påverkar mig hela dygnet. Även om jag kan utöva andra idrotter så har jag svårt att finna lusten.


Älskade skog

Så jag tillbringade hela dagen med att titta upp i taket, titta på regnet och TVn. Men till slut, när kvällssolen tittade fram, tog jag mig i kragen. Foten kändes i stort sett smärtfri så jag ville testa att springa. Jag kände att jag behövde prioritera min mentala hälsa framför den fysiska...

Tog cykeln bort till Rydsskogen. Där finns många fina mjuka stigar. Började jogga sakta. Korta korta steg. Foten kändes hur bra som helst, men däremot knorrade knän och lårmuskler. Fortsatte att springa. Foten stortrivdes. Kunde länga steget lite. Valde att ta en lite längre runda än vad jag först tänkt. Bära eller brista; jag ville njuta av stigarna. Lera och rötter; benen och fötterna trivdes. Inte gick det snabbt, men det gick framåt springandes.

Älskade stig

Efter 3,5 km var jag tillbaka vid cykeln. Euforin bubblade i kroppen. Jag hade sprungit, smärtfritt. En teori om varför hade vuxit fram under löpturen. Jag väljer att hålla den teorin hemlig ett tag tills jag har kunnat testa den lite mer. Hade tejpat foten på ett nytt sätt (brukar inte tejpa den eftersom jag tycker det gör ondare då), men jag vet inte om det hade någon effekt. Den lossnade allteftersom foten blev blöt.

Mina älskade Altra Olympus

Cyklade hem i ett glädjerus, men i bakhuvudet gnagde en oro; skulle smärtan komma tillbaka sju resor värre nu när jag klev av cykeln? Men en promenad inne i mataffären bekräftade att jag fortfarande var i stort sett smärtfri.

Väl hemma har jag kört igenom kroppen med de olika åtgärder som tidigare visat sig framgångsrika. Håll tummarna att allt känns bra imorgon!

Euforiskt glad efteråt!



7 kommentarer:

  1. Du ser visserligen alltid glad ut på dina bilder. Men denna gång så syns glädjen ännu lite mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårt att springa när man småfnittrar :))

      Radera
  2. Det är faktiskt en bedrift att fatta när man inte skall springa långt också. Och 3.5 kilomter smärtfritt är en milstolpe!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja den bedriften är kanske den största :))

      Radera
  3. Så skönt att det kändes bra efter din lilla löptur =)
    Testat kinesotejpning? Det är super!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har testa olika sorters tejpning, även kinesio, men inte känt någon effekt. Ska fortsätta att experimentera.

      Kram!

      Radera
  4. Peter Lindmark25 augusti 2014 01:21

    Tummarna vitnar!

    SvaraRadera