Detta var semestern som jag verkligen sett fram emot. Nästan 8 veckor då jag skulle springa i fjäll och skog, samt paddla längs västkusten. Den bästa semestern på länge. Men så ville inte ödet...
Semestern började med ond fot. Kunde knappt gå till affären utan att behöva vila resten av dagen. Simningen funkade, men jag blev snorig och hängig i flera dagar efteråt. Det blåste och regnade så cyklingen lockade inte heller. Besvikelsen var stor över att inte göra det jag hade längtat efter; att vandra och springa i fjällen. Jag insåg att jag var tvungen att lämna återbud till Swedish Alpine Ultra, och med en värkande fot kunde jag inte heller åka upp till Abisko som jag hade planerat. Där rök de semesterpengarna... Sjukgymnasten började sätta nålar i foten, men än så länge märktes inte så mycket bättring. Dagarna blev många då jag mest låg hemma och tyckte synd om mig själv.
I början av juli stack jag ut och paddlade. hade egentligen tänkt mig en långtur på västkusten, men det blev bara en helgtur. Tur var nog det eftersom baksida lår och sätesmusklerna bråkade och gjorde det nästan omöjligt att sitta längre stunder i kajaken. Tillsammans med en bråkande fot, som inte tillät några längre förflyttningar på land, så försvann alla planer på långfärdspaddling denna sommaren.
Efter en blåbärsplockartur frågade jag om Jeanette ville följa med ut och paddla. Eftersom hon var nybörjare så tänkte jag att mitt bråkiga ben nog skulle kunna klara av några dagar i kajaken i snällt tempo. Det blev fyra riktigt mysiga dagar med sol och bad och snälla vindar. Härligt att uppleva en bit av kusten, som jag själv betraktar som transportsträcka, ur ögonen på en "förstagångare".
Margret hade "tjatat" på mig att jag skulle följa med henne och simma Forsbackarännet; ett simlopp utan tävlingsinslag på 21 km. Nu när jag insåg att Ultravasan låg illa till, och jag inte hade några andra utmaningar att se fram emot, gav jag efter och anmälde mig. Ett av de klokare besluten detta året. Lurade även Jan-Erik att delta. Simträningen gick bra och jag fick ihop ca 38 km i sjön innan loppet. Hittade även ett sätt att slippa snora efteråt; Rhinocort nässpray. Loppet var en fantastisk upplevelse och gav mig djupare insikter i varför jag tränar.
Efter Forsbackarännet kände jag ett starkt behov av att börja gå igen. Benen vill röra sig. Jag tog de mjukaste skorna jag hade; ett par Altra Olympus. Hade traskat runt i ett par Hoka hittills med ca 5mm drop, men inte märkt någon förbättring. Altra, som har zero-drop, visade sig däremot vara mycket snällare mot min fot, och plötsligt kunde jag traska på utan att känna smärtan i varje steg. Ibland fick jag påminna mig om vilken fot jag hade ont i.
Kunde vandra ut på mina älskade stigar. Visst gjorde foten ont efteråt, men oftast var smärtan borta morgonen efter. Hoppet började glöda igen. Men mycket vill ha mer, och vissa dagar ville huvudet mer än foten. Att vandra med kameran blev ett sätt att kunna hålla igen på distansen, men samtidigt uppleva naturen maximalt. Mina fotopromenader blev något att se fram emot och väckte min kreativa och konstnärliga sida.
Surfade mycket för att hitta mer om plantar fascit. De flesta artiklar rekommenderade att öka rörligheten i fötter, vader och resten av kroppen genom stretch, foamroller och massage. Jag upplevde verkligen smärtlindring av detta, särskilt de övningar som fokuserade på rörlighet i foten och höftböjaren. De rekommenderade även att stärka ben- och bålmuskulaturen. Jag hittade några övningar som kändes rätt för mig och började sakta men säkert göra några varje dag.
Så semestern blev långtifrån vad jag hade tänkt mig. Jag hade sett framför mig att jag skulle vara utomhus hela dagarna. Att jag skulle befinna mig på resande fot under flera veckor. Att jag skulle kunna se tillbaka på semestern 2014 som den bästa på länge.
Istället blev det nästan tvärtom. Jag har tillbringat alltför mycket tid inne framför datorn eller TV:n, främst för att jag har haft för ont i foten för att gå ut eller varit för trött för att jag varit ute och belastat foten. Jag har nu insett hur mycket jag använder fötterna. Det är inte mycket jag kan göra där jag inte behöver gå. Cykla och simma, ja. Men jag måste gå ner för trapporna med cykeln på axeln i obekväma cykelskor, och jag måste gå sista biten ner till sjön.
Tro inte att jag tagit ta i allt hushållsarbete som behövt göras bara för att jag varit hemma. Några fönster har putsats, men i övrigt ser det ut som vanligt; ett mindre kaos. Vet inte riktigt hur jag fått dagarna att gå... Det har varit en "I väntan på Godot", där Godot får symbolisera en hel och smärtfri fot.
Jag känner mig besviken på mig själv för att jag ägnat så många dagar till att göra ingenting annat än att titta på TV, surfat, sovit och slappat. Varför har jag inte styrketränat som en galning istället? Jag kunde pluggat franska. Det hade jag ju haft nytta av.
.JPG)
Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Gjort är gjort, och just då var det nog det bästa jag kunde göra. Jag får satsa på att ta vara på hösten. Istället vill jag från denna semestern ta med mig mitt återfunna intresse att fotografera, samt att jag har flyttat mina gränser vad gäller simning lång, lång bortom vad jag trodde var möjligt.Men nästa sommar... Då ska jag ha en semester som ska gå till historien som den bästa någonsin.
Efter regn kommer solsken.
SvaraRadera