Trollcykling igen...

På Billingen bor det troll. Det vet jag. Och det finns flera olika sorters troll, och de har sina egna revir där de ställer till det för dem som kommer in i deras territorium. De bråkar inte för att de är elaka, utan för att ha kul på någon annans bekostnad. Skadeglädje ni vet.

För att inte bli utsatt för trollens spratt så måste man visa sig värdig att vistas i deras värld, och testet är att klara sig ur deras klor utan att förlora stoltheten eller förståndet. Sist jag var ute och cyklade drabbades jag av träsktrollen i Blängsmossen. När vi sprang snigeltrailen fick jag stifta bekantskap med trollen i Eahagen. Öglundatrollen är nog de lömskaste. De hade jag några möten med förrförra sommaren, och jag blev faktiskt accepterad till slut och fick vistas i deras skog. Men idag fick jag erfara att det varar inte för alltid...

Gamla banvallen mellan Skövde och Axvall

Efter förra cyklingen med skogspojken så lämnade jag in honom till cykelverkstaden. Efter att ha får ny styrstam, handtag och sadel, och framförallt fixat till växlarna, så var han pigg och yster igen. Så idag var det dags för en tur på Billingen igen.

Skogspojken

Jag valde att cykla gamla banvallen mot Varnhem, för att sedan svänga norrut och upptäcka alla grusvägar uppe på Berget. Kanske en avstickare till Jättadalen också?

Jag blir glad av att cykla längs fina, trollfria, småvägar.

Banvallen är verkligen fin att cykla längs. Först är det svagt uppför i ca 5 km och det känns trögtrampat, men när man nått toppen så blir det lätt och full fart.  Det är tillräckligt bra väg för att man avslappnad ska kunna trampa på, men det finns lite stenar, hål och partier med löst grus som gör att man faktiskt måste hänga med.

Strax efter Ljungstorp lämnade jag banvallen och fortsatte längs en grusväg, som skulle leda upp på Berget. Men så såg jag en avstickare som jag sprungit längs några gånger. Varför inte dra in där? Tittade på kartan och hittade en stig som nog skulle bli bra. Jag skulle komma fram till en grusväg en bit längre norrut.

Riktig Jon Bauer skog

Efter en bit på fin skogsväg blev det snart lite mindre stig, och snart fick jag kliva av cykeln. Varför vände jag inte här? Fråga inte mig. Fråga Öglundatrollen...

Jag skulle följa en stig som ledde brant uppför, och sedan skulle jag ta vänster. Sedan följa stigen tills den övergick till ett stråk och sedan komma fram till en grusväg. Hur lätt som helst. Nja... De flesta stigar, som inte är vandringsleder, verkar vara uppkörda av skogsmaskiner eller liknande. Det är svårt att riktigt lita på stigen man följer. Och kompassen hade jag glömt hemma. Och något 4G finns inte där uppe...

Deja vu...

Så var jag där igen. Släpandes cykeln längs allt mindre stigar och gamla stråk. Och sedan blev det blött. Gav till slut upp försöken att hålla fötterna torra.

Jag förflyttade mig hela tiden norrut som jag hade tänkt, och jag följde något som kunde liknas vid en stig, så jag var egentligen inte orolig. Men när stigen tog slut och jag hittade ett annat stråk som också tog slut så började jag faktiskt inse att jag var lite vilse. Startade igång GPS:en i telefonen, men det var för dålig täckning för att ladda ner kartunderlag. Och jag var osäker på om jag skulle hitta tillbaka om jag valde att gå tillbaka samma väg jag kommit. Lika bra att fortsätta norrut.

Så kom jag fram till färska spår efter en skogsmaskin.Jag tänkte att om jag följer dessa åt samma håll som den sist körde så borde jag komma fram till maskinen, som troligast stod vid en väg eftersom det var helg, eller så höll den på att jobba ute i skogen. Sagt och gjort så började jag släpa cykeln parallellt med spåret, eftersom det var alldeles för lerigt och vattenfyllt för att gå i det. Och vet ni vad, efter knappt en kilometer så såg jag det fina röda maskinen, och bredvid den en grusväg!

Inte var dag man blir glad av att se en sådan här.

Bara för att man är vid en grusväg innebär det inte att man vet var man är. Men efter att ha konsulterat kartan så insåg jag att jag var vid den platsen som jag hade planerat att jag skulle komma ut vid. Så jag hade inte varit vilse alls.

Om jag bara följt trollens pilar

Jag hoppas att jag nu visade mig värdig inför Öglundatrollen. Jag kom ut ur skogen med värdigheten och förståndet i behåll, och jag tappade aldrig humöret eller hoppet. Ska jag våga bege mig in där igen tro? Men jag måste sluta släpa med mig cykeln!

Skogspojken är naturbadare,

Man kan cykla ännu mer vilse...

Väl uppe på grusvägen valde jag att cykla tillbaka ner mot banvallen igen. Solen började så smått sänka sig mot horisonten. Det var lycka att kunna släppa på full fart igen.

Solen sänker sig i väster

En som överlevde trollen