14 februari 2015

En dag att följa hjärtat

Jag hade egentligen tänkt börja löpträna på allvar i början av februari, men min operation i munnen gjorde att jag fått skjuta upp det lite. Sprang en mil förra helgen och det kändes bra. Denna veckan har det dock inte blivit mycket till löpträning. Tror faktiskt att jag är lite rädd för att börja springa. Jag har förväntningar på mig själv att det ska gå snabbt och lätt att komma tillbaka, och att jag ska vara snabbare än någonsin. Det är ju fullständigt orealistiskt! Jag måste förstå, precis som min omgivning måste stödja mig i det, att jag måste "kräla på botten" i flera månader innan jag kan förvänta mig några som helst resultat avseende fart eller uthållighet.

Vackert i sin februarihet, som Lotta Notfjäll sa

Men idag är det Alla hjärtans dag, och då ska man följa sitt hjärta. Hur orealistiskt det än låter så ville jag springa ett långpass längs stigarna på Billingen. Jag ville åtminstone ha ett startläge så jag får svart på vitt vad jag behöver träna på.

Starten på en fin tur

Rätt skoval. Och rätt damasker för dagen?


Så jag tog bussen till Skultorp. Några meter från busshållplatsen börjar leden. Det var snöigt och isigt. Sist jag gick här var det också lite snö och jag hade fel skor på mig, men idag var Icebug helt rätt.



Tunnel under järnvägen

Jag lufsade och halkade söderut förbi Kullabolet och längs stigen mot Herrekvarn. Upp på berget och sedan stigen mot Nabben. Stigarna var snötäckta. Det har varit milt i flera dagar, men i natt hade det frusit på. Fotspåren i snön gjorde det lika knöligt som att springa genom en kohage vid första frosten... Efter några kilometer började jag känna av lite trötthet i vänster fotvalv. Jag blev lite orolig eftersom detta var de varningstecknen som jag tidigare ignorerat. Jag valde dock att fortsätta eftersom alternativet var att bara sätta mig ner i snön. Det blev iallafall inte värre.


Snöigt och dimmigt hela dagen...

Väderprognosen hade utlovat sol idag, men när jag vaknade låg dimmolnen låga. Billingen var inbäddad i spunnet socker och syntes inte alls. Någon sol tittade inte fram på hela dagen, utan det blev till att springa i den kalla dimman. Typiskt väder vid högtryck på vintern. Från utsiktsplatsen vid Skultorps Nabbe lyste utsikten med sin frånvaro.

Utsikt från Skultorps Nabbe

Tror att Carl von Linné hade bättre tur med vädret

Efter Nabben bar det utför och sedan följde jag Billingeleden norrut. Fortfarande snöigt i skogen och det var svårt att få till något flyt i löpningen. Men jag ska inte gnälla. Jag hade inte förväntat mig något annat.


En rejäääl uppförsbacke, med ledstång och allt, och jag var uppe på berget igen. Mer snö, och ganska blött. Även om underbenens och fötternas muskler fick jobba ordentligt så kändes det inte värre i vänsterfoten. Skönt. Efter Simsjön så valde jag den övre vägen, som i vanliga fall är en lättsprungen grusväg. Idag var det en snöväg att pulsa längs...

Brant uppför

Mer snö. Och blött däremellan...

Efter några kilometer så var det utför mot Våmbs ängar. Tacksam över att ha metalldubb under skorna. Följde leden genom hagmarkerna förbi enbuskarna. För min inre syn såg jag hur vackert det är här om våren. Behöver jag säga att jag längtar dig?

Brant utför mot Våmbs ängar

När kommer våren hit tro???

Jag brukar inte ha så mycket emot snön, även om jag inte brukar åka skidor. Men i år vill jag bara att den ska försvinna. Jag vill ut och gå i skogarna. Jag gick ju miste om alla skogsturer jag planerat att göra i somras och höstas, så jag har ett starkt behov inom mig som aldrig blev tillfredsställt på grund av min skada. Jag vill ta igen det nu, men utan att behöva pulsa i snö. Jag är ledsen alla skidåkare, men jag vill ha vår! Vilken tur att jag inte kan bestämma över vädret :))

Det är inte kul att springa i snö...

De porlande bäckarna och talgoxarna sjunger dock om vårens ankomst

Passerade Skaravägen och följde Billingeleden mot Billingehus. Även om det var trixigt att springa längs stigarna så kändes kroppen ändå glad och pigg, men när jag kom ut på banvallens asfalt blev det genast otroligt tungt. Så snart jag kom in på stigarna igen så gick det lättare. Jag är nog mer van vid, och (o)tränad för den naturliga fartlek som terränglöpning innebär, där gång och löpning växlar. Jag har inte alls någon uthållighetskondition för att ligga och mala i konstant tempo på jämnt underlag.

Jämnt underlag...


För att slippa fastna mellan skidspår och massa folk så följde jag MTB-spåret tills jag kunde följa sluttningen mot foten av slalombacken. Sedan blev det två tunga kilometer hem längs cykelbanan. Klockan stannade på drygt 17 km, och det hade tagit mig 3 timmar. Inte några längre raster utöver fotostoppen. Ingen energitillförsel förutom vatten med BCAA.

Ett fotostopp

Jag var riktigt trött när jag kom hem. Så trött som jag skulle kunna vara efter ett ultrapass. Mör i benen. Lätt huvudvärk på grund av ansträngning. Sömnig. Men väldigt nöjd, och inte ont i foten!

Här började benen bli lite trötta

Nu ska jag hålla mig borta från stigarna ett tag. Nu vet jag att jag kan springa längs dem utan att snubbla och utan att tröttna alltför mycket. Däremot måste jag träna upp fötter och underben. Av någon anledning har jag slarvat med mina tåhävningar de senaste veckorna. Jag blir alltmer övertygad om att det har varit terränglöpning med alltför svaga underben som bidragit till min skada. Dit vill jag inte igen...


Dessa stigarna är nog lite för tuffa för mig just nu

Men först måste jag träna upp min uthållighetskondition, dvs förmågan att springa oavbrutet under längre tid. Det som jag missade att träna förra året, och fick sota för det under TEC. Så nu blir det lugna distanspass på asfalt och grus, åtminstone fram tills snön har försvunnit. Om ni skulle råka se mig där ute så ifrågasätt inte varför jag springer så långsamt. Jag gör det för att hålla ner pulsen och kunna springa i snacktempo.

Jag springer iallafall igen!

Snart grönskar Våmbs ängar

Jag vill inte ligga i mellanmjölkstempo. Det misstaget gjorde jag förra hösten. Det ledde bara till sämre och sämre form. jag behöver inte träna fart ännu. Det kan jag göra till våren. Träna hjärtat att jobba med hög puls kan jag göra vid något enstaka högintensivt pass i veckan, antingen på cykel, intervall eller genom att gå i branta backar.

Med andra ord; nu är det dags att lyssna på och följa hjärnan ett tag framöver.





7 kommentarer:

  1. Skynda långsamt är en rätt bra metod. Jag måste oxå skärpa till mina vardagspass.
    Ska bara bli frisk först.
    Även om det är alla hjärtansdag så får vi nog lyssna mer på hjärnan
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. En gång om året får hjärtat bestämma. Precis som kvinnorna får, och man får äta kanelbullar :-)

      Radera
    2. Fast jag tycker nog att kvinnorna får bestämma lite när som ;)

      Radera
    3. Idag är det geléhallonens dag, så då får de bestämma :-)

      Radera
    4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  2. Jag förstår dina tankar, (jag är likadan) men du kan och SKA inte ha höga förväntningar. Ta det lugnt och fint!
    Den där uppförsbacken känner jag igen... Tror jag? Minns jag rätt? (Jag och lokalsinne....) Haha! :-)

    Kram M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, nej, de backarna har du inte släpat dig upp för :))

      <3

      Radera