En ny kompis; traildogen Sigge

Flera av mina traillöparvänner har hund som de springer med. Jag har ju sprungit många mil tillsammans med Jan-Erik och hans Vanja, och tycker det är underbart att se hennes glädje, och att ha henne som sällskap och något att skratta åt. (Ja, det är ju Jan-Erik som jag och Vanja skrattar åt...)

Är man selfie-drottning så klarar man även att fånga en Sigge på bild

Själv har jag egentligen ingen erfarenhet av hundar eftersom jag aldrig haft någon. Däremot är jag van vid att umgås med andras hundar. En kollega har en jakthund som heter Sigge, en golden retriver som nyss fyllt ett år och därför nu får börja löptränas. Så jag blev tillfrågad om jag ville hjälpa till att motionera honom, och självklart tackade jag ja. Perfekt nu när jag själv behöver komma igång med min löpning sakta och säkert.

Sigge är en riktigt glad hund som älskar allt och alla. Han är väluppfostrad och husse har bra pli på honom, men han drabbas ibland av tonåringens minnesförlust och tokskap, och blir lätt distraherad av alla ljuvliga dofter... För att inte tala om den temporära hörselnedsättningen...

Hej, det är jag som är Sigge

Igår var vi ute på vår första löptur tillsammans. Alltid spännande att se hur det ska gå. Eftersom jag är van vid Vanja så blev jag inte förvånad över att Sigge drog iväg i full galopp den första biten. Han var yster som en kalv på grönbete. Men efter en liten stund hade han studsat av sig och sprang fint på min vänstra sida. Fördelen att ha honom fastsatt i ett midjebälte är att han ju inte springer ifrån mig iallafall ;-)

Motionsspåret runt Karstorpssjön

Vi sprang cykelbanan bort till Karstorp, och där sprang vi motionsspåret runt sjön. Många dofter och många djur att få vittring på... Ibland sprang han jättefint, och ibland låg fokuset någon helt annanstans, som på att lukta på alla träden, dra ner i sjön eller dra ut mig på isen i en uppförsbacke... Men det är bra bål- och överkroppsträning!

Så snart vi kom ut på cykelbanan igen så kom han ihåg att han egentligen var en riktigt väluppfostrad hund och började fjäska ordentligt. Eller så ville han inte springa hem igen.

Lappmöglet är tillbaka...

Idag blev det en löptur med Sigge igen. Det hade snöat under natten så jag valde att ta Icebugs på fötterna. Sigge blev överlycklig över att se mig. På med sele, bälte och koppel, och så iväg. Idag sprang han fantastiskt fint snett framför mig på cykelbanan. Svans och huvudet högt, och öronen riktade framåt. Stolt hållning. Några lyktstolpar och grästuvor doftade däremot oemotståndligt...

Ja, jag är lydig, men kan vi inte springa nu???

Idag valde jag att springa längs småstigarna vid Karstorp. Jag var ju tvungen att testa om Sigge var en traildog eller inte. Vi bytte till ett längre koppel så att han kunde springa framför mig utan att jag trampade honom på baktassarna. Sedan bar det iväg.

Sigge fann sig snabbt

Sigge är van vid att springa fritt i skogen, så att sitta fast i en snigellöpare var nog en ny upplevelse. Men han fattade snabbt hur snabbt han kunde springa och att slänga en blick bakåt emellanåt. När vi kom till en stigkorsning så behövde jag bara säga höger eller vänster för att han skulle svänga åt rätt håll. Stundtals var han fantastiskt lyhörd och följsam. Tills det dök upp vittring av ekorrar eller harar förstås...

Stilig traildog

Hem sprang vi genom kohagarna. I den branta uppförsbacken hittade han så mycket intressant att lukta på så jag misstänkte att egentligen var trött i benen och ville vila. Den misstanken förstärktes ytterligare i sista  backen. Varenda grästuva skulle luktas igenom... Sista biten sprang han, precis som igår,  riktigt nära mig och fjäskade . Ögontjänare!

En extra god grästuva...

Väl hemma hos husse och matte var han trött och nöjd. Jag fick en Sigge-kram och en blöt puss innan jag gick hem iallafall.

Puss!