Distansrekord och skoidentitetskris

Det senaste året, då jag varit skadad, har jag investerat i lite andra skor än vad jag normalt brukade använda. Jag hade mer fokus på att hitta skor som fungerade att gå i än att de skulle lämpa sig för att springa.

I somras var det egentligen bara Altra Olympus som fungerade att gå i. Inget dropp och väldigt mjuk sula. Jag testade också Hoka One One, just för att de är så väldämpade. Men de kändes också ganska klumpiga jämfört med vad jag var van vid.

Jag dök djupt i skogarderoben och hittade ett par gamla Inov-8 Roclite 243

När jag i december kunde gå allt mer obehindrat, och i januari kunde börja springa så smått, skaffade jag traditionella skor med mycket drop, såsom Brooks Ravenna och Glycerin. Sköna skor att gå i, men när det blir mycket drop domnar mina tår, vilket jag upplevt även före skadan. För löpning i terräng skaffade jag Icebugs Anima BUgrip och Brooks Cascadia, men dessa är ganska höga och känns lite vingliga på trixiga stigar. Jag tycker ju om att ha markkontakt.

Efter knappt 5 km var jag genomblöt om fötterna, igen. Jag är nog en träskmagnet.

Också en utsikt...

Vackra Ymsingborg

Jag behöver fortfarande använda formade iläggssulor för att stödja häl och fotvalv, och det ställer krav på att dessa ryms i skorna. Jag är beroende av att skorna sitter bra över hälen och låser fast foten, men med sulor upplever jag att hälen hamnar fel och jag tappar hälgreppet.

Att hitta en sko för asfaltslöpning är inget problem, där har jag flera redan, men jag kämpar med att hitta ett par som fungerar i terräng utifrån de krav och förutsättningar jag har avseende markkontakt och iläggssulor. Jag gillar mina gamla Inov-8 Mudclaw. De fungerar hyfsat med en tunnare sula, men de är utpräglade terrängskor även om jag kan springa kortare sträckor på asfalt med de. Mina Brooks Pure Grit är också sköna och jag kan få plats med en tunnare sula i dem. Mina Inov-8 Trailroc fungerar inte alls med iläggssula, och inte heller Salomon Sense Ultra.Och mina Altra Lonepeak är lite för breda i hälen för att jag ska gilla dem optimalt.

Lite stökigt i skogen

Brant utför, och denna backen skulle jag uppför igen lite senare...

Under gårdagens löprunda valde jag att testa mina gamla Roclite 243. En fantastiskt skön sko som fungerar överallt. Mjuka och smidiga som mockasiner. Inga problem att springa asfalt, och de greppar bra i den mesta terrängen. Mina har en ganska sliten sula vilket märktes i leran. Jag kan inte ha iläggssula i dessa, så jag testade lösa hålfotsinlägg. Facit så här i efterhand visar att jag bara känner lite ömhet under hälen, vilket säkert beror på att vaderna är lite stela och trötta, men jag har ännu inte riktigt styrkan i fot och underben för att springa långt utan att stödja upp fotvalen lite bättre. Tyvärr... Annars får dessa skorna mig att dansa fram längs stigarna, och jag kan nog använda dessa flitigt på kortare turer.

Blåsipporna pryder backarna

Och nu börjar även vitsipporna titta fram

Ramslökens spröda blad spirar. Snart luktar skogen lök.

Syftet med gårdagens tur var att rekognosera lite inför det träningslägret jag ska hålla i om några veckor. Jag sprang (och gick) upp på Billingen via Strupen, och sedan följde jag Billingeleden norrut, förbi Ymsingsborg och Vallersjön, till Gråmur. Där tog jag en liten rast i solen.

Ja, just då var det sol. Innan hade jag upplevt några hagelskurar. Typiskt! När jag för första gången i år springer med nakna vader så ska det hagla och bli kallt. Jag längtar efter värme. Tänk, att kunna rasta utan att börja frysa!

Nej, det är inte pärlsocker på stigen, utan det kom en ordentlig hagelskur.

Hagel och solsken

Mysig stig på väg mot Gråmur

Efter Gråmur var det dags att leta mig tillbaka mot Liden via nya och omarkerade stigar. Jag tänker inte visa vart jag sprang, för det ska mina deltagare få orientera sig fram till, men det var faktiskt en trevlig runda, om än blöt och lerig.

Gråmurs fornborg

Vackra omärkta stigar

Väl tillbaka vid Billingeleden igen hade solen försvunnit bakom berget. Koltrastarna sjöng för full hals och en ensam hackspett hördes. Det blev allt kyligare, men det luktade som en försommarkväll. Stigen var underbar, och till och med de långa branta backarna var välkomnande. Mörkret blev allt mer tilltagande och inne i granskogen var det påtagligt dunkelt. De sista kilometerna på asfalt var sega och det var på trötta ben jag stapplade in på pizzerian. Klockan visade då att jag sprungit drygt 30 km. Distansrekord för året. Jag har inte sprungit så långt sedan maj förra året.

Vi får se om mina deltagare hittar hit

Åter till skoproblematiken. Jag funderar över om jag ska satsa på mina favoriter Mudclaw och Pure Grit, men införskaffa dessa i en storlek större för att få plats med både sula och tår. Eller ska jag försöka hitta en helt ny sko som klarar av både teknisk terräng och ultradistanser? Jag måste ha ett par fungerande skor om jag ska kunna träna upp mig för längre distanser i terräng, och det vill jag ju. Vi får se var jag landar...