13 oktober 2013

Jag har hamnat i det Svarta Hålet

Jag har tappat lite motivation och glädje i min löpning. Att sticka ut på en runda känns mer som en plikt än som en belöning. Många helger har gått, i princip utan att jag tagit ett löpsteg. Jag har funderat på varför, och plötsligt när jag stod i badrummet idag kom jag till insikten; Jag har hamnat i det Svarta Hålet!

Djurgårdsbrunnskanalen


Runt förra julen började jag testa HADD-konceptet med lågpulslöpning. Det passade mig som handen i hansken. Att springa långt, långsamt och lågintensivt var verkligen min melodi. Att springa varje dag var inga som helst problem. Det gav mig ganska enkelt ca 300 km/månad. Jag sprang på egen hand. Ingen att behöva jämföra mig med. Jag såg ju på mina tider att jag var långsam, men hoppades att det skulle förändras så småningom.

Första tävlingen blev Tjejmarathon. Visst var jag långsam, men min uthållighet och förmåga att hålla en stabil fart gjorde att jag ändå kunde känna mig nöjd. Det var ju också ett lopp som sprangs från A till B, och få deltagare. Det gjorde att det kändes ungefär som att springa ensam.


De två kommande tävlingarna blev annorlunda. Dessa var varvtävlingar; Stockholm Ultra och Skövde 24h. Det innebar att jag konstant blev omsprungen, och min långsamhet blev väldigt uppenbar. Jag vill inte jämföra mig med andra, men faktum är ändå att jag funderar på varför jag aldrig utvecklas.

Lidingöloppet kändes lite som "dödsstöten". Det kändes som om jag blev omsprungen av alla i bakomvarande startled. Det var bara den sista milen som jag kunde få känna mig någolunda värdig som löpare. Det är absolut inte så att jag missunnar de som är snabbare än mig; tvärtom, de verkar ju göra något rätt. Det är istället jag som blir plågsamt medveten om mina egna tillkortakommanden; antingen för att jag gör något fel, eller att jag är talanglös.


Detta har gjort att jag börjat bli allt mer medveten om mitt tempo när jag tränar. En ny skamgräns har infunnit sig; det, visserligen blygsamma, 6:30-tempot. Jag strävar hela tiden efter att springa snabbare, utan att förändra upplägget i övrigt, och det gör att jag placerar mig i det Svarta Hålet...

Jag är tillbaka där jag var för några år sedan då jag inte fann någon som helst glädje i löpningen. Då varje pass gav mer ångest än positiva känslor, eftersom jag alltid kände mig misslyckad efter rundan. Detta för att jag inte var så snabb eller uthållig som jag, och andra, förväntade sig. Det var fyskraven som drev mig, inte lusten.

Senaste tiden har jag nästan känt att jag hellre pluggar än springer eftersom det är större sannolikhet att jag lyckas på tentor än att jag blir en bättre löpare. Skrämmande, men sant.


Vad är då det Svarta Hålet? I en bok jag har, Den Ultimata Löparguiden, beskrivs det Svarta Hålet som den träningszonen där man tränar för hårt för att förbättra uthålligheten och för lätt för att tvinga fram de anpassningar av hjärt- och kärlsystemet som kommer av högintensiv träning. Svarta hålet definieras som den pulszon där man ligger på mellan 100-105 % av den ”låga” tröskelpulsen T1, som är där man övergår från att springa i snack-tempo till att flåsa för mycket för att kunna föra ett samtal, även kallade just tröskeltempo.

Och att träna i det Svarta Hålet kräver mer återhämtning än att träna i en lägre pulszon, dvs under tröskelpuls. I det Svarta Hålet sker träningen delvis anaerobt; vid lågpulsträning handlar det helt och hållet om aerob träning.


Att Svarta Hålet kräver mer återhämtning blev jag plågsamt medveten om när jag i torsdags var ute och sprang runt Brunnsviken med en kollega. Jag hade redan sprungit en mil på morgonen, och det hade känts jobbigt. Ytterligare 15 km blev riktigt slitigt. Inte i benen, utan i flåset. Jag kunde inte få kontroll på pulsen. Det var först efter ca 10 km som det började kännas bra. Min kollega var snäll och sprang inte i från mig även om det gick pinsamt långsamt. Jag började nu fundera på allvar vad som hade hänt med mig. Min hjärna är fortfarande kvar i min lågpulsperiod då dubbla pass inte var några som helst problem.

Helgen, som bjöd på fantastiskt brittsommarväder, hade jag tänkt ägna åt att springa delar av Blå Leden. Men när jag redan på fredagen vaknade med huvudvärk och kände mig allmänt trött och hängig, som sedan höll i sig hela helgen, så var det bara att skrota de planerna. Det visade sig att jag skulle komma till en djupare insikt i stället; det Svarta Hålet.


Jag är inte övertränad eller överansträngd. Men kroppen signalerar att jag gör något galet; att jag har hamnat på fel spår. Och först nu förstår jag vad den försöker säga.
 
Vad gör jag nu då? Hur tar jag mig här i från och framåt? Det är ju jag själv som försatt mig i denna situationen, och det är bara jag som kan ta mig därifrån.

Nu ska jag hitta tillbaka till min löpning igen. Sänka tempot och öka mängden. Men för att ge mig själv chansen att kunna öka tempot när jag behöver så ska jag nu också lägga in ett snabbt pass varje vecka; antingen kortare intervaller eller backträning. Och det går inte längre att blunda för faktum; jag måste börja träna styrka också. Ben framförallt.


Jag vill inte ha några sympatier eller pepp. Jag vill inte ha några glåpord eller dryga kommentarer heller för den delen. Varför publicerar jag då i så fall detta? Jo, för att dels kunna läsa mina egna insikter längre fram och kanske då kunna få ut något av det. Dels för att kanske någon läsare kan hjälpa mig eller knuffa mig i rätt riktning om jag skulle ramla ner i det Svarta Hålet utan att inse det någon annan  gång. Och dels för att kanske hjälpa någon där ute som också upplever att den har kört fast.


Lördagen blev en promenad på Djurgården istället för ett långpass. Med kameran i fickan försökte jag hitta tillbaka. Att se de små detaljerna och skiftningarna i naturen, och dokumentera dessa är en sak som givit mig stor glädje under löprundorna i våras. Det har jag saknat. Den kravlösa upptäckarglädjen.


Jo förresten, ni kan peppa mig! De kommande 14 dagarna ska jag försöka komma tillbaka till min löpning, och jag kan behöva lite pepp för att faktiskt hålla fast vid mitt mål.

De kommande 14 dagarna ska jag förflytta mig åtminstone 150 km, under förutsättning att jag inte blir sjuk eller så. Huvuddelen ska vara i lugnt tempo, men jag ska också få in två intervallpass (t.ex. 5 min-intervaller) samt ett backpass. Och jag ska lägga in styrka såsom core, squats, utfall och kettlebell. Och jag ska känna löpglädje.

Och jag ska hålla mig borta från sex! Alltså siffran 6, som i 6 min-tempo. När jag springer distans- och långpass ska tempot börja på en 7:a, för att det ska bli tillräckligt långsamt med god marginal. Och på de snabbare passen ska tempot börja på en 5:a, för högre fart än så kommer jag nog inte upp i.

Nu har jag en härlig, kall och mörk höst framför mig. Jag ska nog hitta tillbaka, tror jag. :))


5 kommentarer:

  1. Peter Lindmark13 oktober 2013 22:10

    Cirklar runt hålet själv. Har för lite - nu - ibland.
    Jordnära lösningar som fart och styrka fungerar för mig - och de kommer göra susen för dig!
    Det tror jag på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Peter. Jag ska se till att lägg in lite fart och styrka. Men framförallt vill jag hitta tillbaka till de sköna långa passen :)) Det är de som ger löpningen mening.

      Radera
  2. Peter Lindmark15 oktober 2013 22:14

    Visst är långa passen bäst! Med lätta, tassande steg - länge.
    Bland annat har dina turer kring Billingen inspirerat och givit mig insikt.
    Det tackar jag för :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack för de orden Peter. Nu lockar det att ta mig ett långpass uppe på Billingen i helgen. Och självklart ska kameran med :))

      Radera
  3. Underbara underbara bilder Annelie! Tack för att du delar med dig..

    SvaraRadera