Race report 2013

Nyårsafton är dagen då man ska reflektera över det som varit, och det har jag gjort. Detta inlägget är nog det viktigaste jag skrivit i år, och det riktar sig egentligen främst till mitt framtida jag, så att jag ska komma ihåg de slutsatser jag kommit fram till.

2013 var det året jag skulle testa ultra. Det var året då jag flyttade mina gränser; ibland bakåt, men allt som oftast framför mig. Det var också året då jag framförallt tränade enligt lågpulsprincipen. Detta är min race report från detta året. Jag har lärt mig mycket, och det kommer jag att ta med min in i 2014.

Mina målsättningar

2013 var uppstarten på mitt ultra-liv. Det var det året jag skulle testa om det var något för mig. Målsättningen var att känna mig stabil på sträckor runt 50 km, och med ett examensprov att klara av att springa minst 50 km på 6h.

Jag ville få insikter om vilken träning och utrustning som fungerade för mig, och vad som inte fungerade. 2013 skulle alltså vara året som jag skulle få testa, och göra fel, så länge jag såg till att lära mig något.

Jag hade som målsättning att springa 3102 km under året, vilket justerades till 3000 km. När detta publiceras har jag passerat 3013 km, och har ytterligare en dag kvar att springa på om jag vill.

2013 var en milsten i mitt löparliv

Min inställning och träningsfilosofi

Träning är inte något jag måste göra, utan jag gör det för att jag vill och jag gör det som en del av livet. Jag gör det för att det ger mig upplevelser. Jag tränar inte mot klockan. Jag tränar inte för att vid varje pass sätta PB. Jag tränar för att kunna ta den bästa bilden, komma på den bästa idén eller för att hitta den bästa platsen att sätta mig ner och njuta en stund. Jag undrar förresten varför det inte finns  sådan inslag på tävlingarna?

Att upptäcka även de små detaljerna

Mitt upplägg

Jag ville bygga upp och öka mängden skonsamt. Jag ville inte dra på mig någon onödig skada på grund av överträning. I början av december 2012 hade jag skaffat mig två seriösa muskelbristningar samma dag när jag var på Playitas, och dessa behövde rehabbas under vintern. Jag hade läst om Hadd och lågpulsprincipen och kände att det skulle passa mig. Jag har tidigare tränat med för hög intensitet för att kunna bygga uthållighet på mitokondrienivå.

Jag började året med att springa varje dag under hela januari. Jag har nog aldrig mått så bra. Lugnt och fint. Men i mitten av februari började höger knä spöka. Jag tror att det började efter ett långpass i snömodd... Jag fortsatte dock att springa, och efter två veckor försvann problemen. Däremot fick jag ont i vaderna.

I mars var jag sjuk i nästan tre veckor, och sedan var det riktigt segt att komma igång. Uthålligheten jag byggt upp var borta, och efter 10 km blev jag trött i höfter, fötter, knän och i största allmänhet. Jag lämnade återbud till TEC.

Tidig vår på Billingen

Fram till sommaren kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Knät och höfterna strulade, men inte värre än att jag kunde springa. Blandade långa pass med lite intervallpass. Lycka var när vädret medgav att jag kunde plocka ut min racercykel. Tack vare cyklingen stärktes rätt muskler och besvären försvann. Löpningen kändes nu underbar.

I juni ökade jag längden på passen, och sprang mitt första ultrapass. Det kändes jättebra. Men efter midsommar började kroppen spöka igen. Två långpass resulterade i att jag nästan fick gå hem på grund av värkande fotvalv och vrister. Oklart vad det berodde på, kanske vaderna. Hur skulle jag kunna genomföra Tjejmarathon???

Efter mitt första ultrapass. 50 km och dryt 1000 höjdmeter runt Billigen

Men min första ultratävling gick galant. Det var egentligen bara de sista 5km som jag kände mig trött. Det gav verkligen mersmak. Hade förhoppningar att Swiss Alpine skulle gå bra.

Men huvudet ville inte vara med. Jag var vansinnigt trött när semestern började. En reaktion på en stressig vår, allergi eller mina egna förväntningar på att prestera under Swiss Alpine? Jag beslutade mig efter lång inre diskussion för att lämna återbud, igen. Pga allt strul under våren kände jag inte att jag hade tillräckligt med backträning i kroppen.

Istället tränade jag bara för att det var kul. Jag skaffade en våtdräkt och simmade i sjön. Cykeln fick nöta landsväg, och jag sprang omkring i skogarna. Stack ut och paddlade en vecka också. Det var bara härligt. Kroppen kändes riktigt bra.

Cykla är också lycka

Flyttade upp till Stockholm. Helgen innan skolan började gick Sthlm Ultra. Jag anmälde mig till 50K. Hade ingen annan ambition annat än att ta det som ett långpass. Det var stekande hett, vilket passade mig perfekt. Loppet gick lätt. Helt enkelt underbart.

Sedan började skolan. Många timmar sittandes i föreläsningar. Kom igång med morgonlöpning ute vid Kaknäs och Djurgården. Inga direkta långpass. Sprang mest för att rensa hjärnan och hålla igång kroppen. En löprunda före en tenta visade sig effektivt, för resultatet på tentan iallafall.

Anmälde mig till Skövde Ultrafestival 24h. Egentligen mest för att testa. Ville främst testa om jag skulle klara av att hålla igång, men jag visste att det skulle bli tufft. Och det blev det. För första gången så strulade magen, och sedan fötterna. Och det hade inte ens gått 8h. Efter 12h kastade jag in handduken; det gjorde för ont för tidigt för att jag skulle kunna motivera mig att fortsätta. En stor besvikelse, men det gav ändå lite mersmak och revanschlusta.

Efter 12 timmar runt runt Södermalms IP

Cyklade eller sprang något långpass på helgerna. Fortsatte springa på morgnarna. Började öka farten lite. Inte för att jag blivit snabbare, utan för att jag tyckte att jag var långsam nu när jag sprang bland andra. Men det blev inga fartpass, utan istället mellanmjölkspass som inte bygger något annat än slitna muskler.

Kom över en startplats på Lidingöloppet, och sprang det bara för att ha sprungit det någon gång. Tog det som ett långpass. Oj, vad mycket folk. Aldrig mer. Men kroppen kändes bra, och benen åt backarna utan att behöva tugga.

29 härliga kilometer kvar av Lidingöloppet. Tror inte alla tänkte så...

Försökte hitta tillbaka till min lågintensiva mängdbyggarträning, men det gick dåligt. Fick väl ändå ihop ett pass över 20km varje vecka inför Borås 6h. Det loppet gick enligt plan, men det var segt. Varvlopp är tråkigt, särskilt när det regnar.

Efter Borås hade jag svårt att komma igång igen. En ihållande huvudvärk, troligen orsakad av en vattenflaska, gjorde att jag blev allmänt trött och nere. Att springa på morgonen gick inte. När jag väl blev av med migränen så fick jag tillbaka lite löpglädje genom att springa på Billingen i snön.

Fin led, frusen mark och lite snö för ljusets skull. Lycka

Men benen hade fått för lite träning och härdning för att kunna prestera på Blåfrusen. Redan efter 25km tröttnade benen. Det är för tidigt, när loppet är drygt 70km. Jag bet ihop fram till 44km, och sedan kastade jag åter in handduken. Det fanns inget syfte att ta mig i mål krypandes. Allt under midjan hade stämplat ut.

Detta fick mig verkligen att börja fundera. Varför hade jag inte lyckats konservera min form från i somras? Svaret är väl för mycket mellanmjölkspass och stillasittande, och för lite styrka, tempo och långpass. Mitt löpsteg behöver stärkas. Mitt hjärta behöver slå hårdare emellanåt. Mina muskler behöver härdas under de riktigt långa passen i terräng. Mitt pannben behöver bli hårdare.

Att lyckas springa alla 6 milen under Årets Sista Långpass blev därför en revansch och en mental skalp som jag lyckades plocka. Det gav mig tillbaka tron på mig själv som ultralöpare och gav hopp inför framtiden.

Jag behöver många och långa, hårda och stärkande träningspass

Mina lopp

Det har blivit 5 ultralopp i år; Tjejmarathon, Sthlm Ultra 50K, Skövde 24h, Borås 6h och Blåfrusen. Jag var även anmäld till TEC50 och Swiss Alpine, men lämnade återbud eftersom jag inte kände mig tillräckligt förberedd.

Målgång på Tjejmarathon

Den ultran som var roligast var Tjejmarathon, och den som gick lättast var Sthlm Ultra 50K. Övriga var en mental och fysisk kamp mot mig själv. Frustration och besvikelse över min avsaknad av fart, uthållighet, samt en smärtande fot.

Även om Blåfrusen blev ett riktigt lågvattenmärke, så var detta nog årets viktigaste lopp. Att jag föll igenom kan berott på att jag helt enkelt hade en dålig dag, men det var också tur i oturen eftersom jag aldrig mer vill uppleva det, och kommer att se till att förebygga det med alla tillgängliga medel och metoder.

Jag är motiverad att springa mer längs Blå Leden

Eftersom jag ser tävlingar snarare som ett instrument för att mäta min träning, och inte för att motivera träningen, så fick jag här tydliga besked om vilka brister min träning har haft. Min "skamgräns", att kunna springa 50 km i vilken terräng som helst utan särskilda förberedelser, låg i fara. Jag hade kunnat springa ytterligare 6 km bara för att få ihop 50 km, men jag vill inte slita eller plåga mig igenom en tävling (det kan jag göra på träning), utan jag vill att tävlingen ska kännas lätt. Då får jag kvittot att träningen fungerar. Det är nog denna inställning som skiljer mig från många andra.

Att träna längs dessa stigarna kräver inte någon större yttre motivation.

Mina löparskor

Jo, jag har många skor... Och nu vet jag också vilka skor som fungerar. Jag har valt att söka brett, för att nu kunna smalna av och hålla mig till några få modeller.

Jag har hittat fyra olika märken som passar mina fötter och löpstil. Det är Inov-8, Altra, Merrell och Skechers GO. Sedan gillar jag ju också VFF, Brooks Pure Connect, New Balance WT10, Icebug Certo BUgrip osv...

Inov-8 Trailroc på utflykt

Vad är då gemensamt för de skor jag tycker om? De är lätta, flexibel och lättböjlig sula, skön dämpning under framfoten som inte känns svampig, relativt tight passform över fotvalv och häl, rymlig tåbox, bra markkontakt, litet drop, funktionell yttersula, och sedan får de gärna vara snygga också.

Favoritskor? Svårt att säga. Jag tycker om dem alla, och de som inte passar ger jag bort eller säljer. Men en sko som blivit använd lite extra mycket sista tiden, och som verkligen passar på alla underlag, är Skechers GObionic Trail. En riktigt trevlig överraskning.

Mina löparkläder

Träningskläder har jag också en hel del, och jag köper dem ofta för att kunna använda dem som vanliga kläder också.

Jag gillar ull på fötterna, men vanliga strumpor funkar de också. Jag gillar passformen på 2XU-tights, men ibland blir det Nike, Asics eller Craft. Har även sprungit med vindbyxa över tightsen när vädret varit regnigt och blåsigt. En kort kjol över tightsen är mer regel än undantag när det blir lite kallare. Och när det är varmt blir det löparkjol eller korta shorts.

Jag springer hellre i linne än t-shirt, och är det läge för t-shirt så blir det en i underställs- eller ullmaterial. Samma sak gäller för långärmat; hellre en Craftundertröja än en långärmad löpartshirt. Varför? Det handlar nog om passformen över axlar och rygg, och att jag gillar underställsmaterialet bättre.

Linne och kjol. Längtar...

När det blir kallare gillar jag tröjor i jerseymaterial eller powerstretch. Här är Nike favoriten, men Under Armour, Gore och Houdini har också bra tröjor. För att få vindskydd väljer jag en väst, vilken ger mer frihet och ventilation är en jacka. Västarna kommer från Nike och Gore.

Jag har löparjackor, men använder dem inte så ofta. Mest använda blir de i jersey/stretchmaterial och vindskydd fram på jackan. Men för ett tag sedan köpte jag en OMM Kamleika-jacka, och den är verkligen superskön. En regnjacka i stretchigt och mjukt material.

Som jag skrev i ett annat inlägg så gillar jag accessoarer. Inte för att de är snygga i första hand, utan för att de är effektiva. Benvärmare, gaiters, vantar, buff, pannband eller mössa. Love it!

Mina vänner

2013 var framförallt det året då jag började lära känna andra löpare, många av dem ikoner inom ultralöpning. För att nämna bara några; Rune, Stefan M, Reima, Jan-Erik, K-G, Helena S, Bertil, Carina och Kristina, och Maria J och Torill Lill-Snygg så klart. Alla så välkomnande. Att kunna komma ensam till en tävling, och mötas av den välkomnande gemenskapen, värmer i hjärtat.

Bästaste Maria

Det är nog det som slagit mig när det gäller ultralöpning; det verkar inte vara samma tävlingshets och konkurrens som vid kortare lopp. Alla vet att ödmjukhet är en viktigare egenskap, och att kampen med sig själv är mer avgörande än kampen mot andra. Jag har varit ute och tränat tillsammans med sverige/världs-eliten på 48-timmars, och trevligare människor får man leta efter. Stor kram till Torill och Janne!

Nu är det inte vara eliten och ikonerna jag träffat. Framförallt har jag lärt känna vanliga löpare, som jag själv, snabba och långsamma, erfarna och nybörjare. De flesta har jag först lärt känna via Facebook eller jogg.se, men många har jag också fått träffa in-real-life. Staffan B, Mia W, Alice, Linda E, Magda, Gisela, Coyntha, Arne, Margareta, Bodil, Gert, Alexandra, och inte att förglömma Nicke. Och många cykelvänner har jag också fått såsom Maud, Malin och Mia. Bara för att man inte är nämnd så är man inte glömd.

Nya vänner från Årets Sista Långpass

Jag brukar vara ganska aktiv i olika forum på Facebook och jogg.se. Jag tycker att det är kul att kunna dela med mig av mina erfarenheter till dem som är intresserade. Jag ser mig inte som någon speciell, och inte heller så väldigt etablerad i löpar- eller cykelvärlden. Men att trots det få kommentarer att jag inspirerar är verkligen hjärt-värmande.

Tack alla läsare. Jag hoppas att jag givit er någonting under året. Och jag hoppas att nästa år blir ännu bättre.

Mina lärdomar

Jag har lärt mig att långpass är nyckeln till framgång. Minst 3 timmar behöver jag. Och helst i terräng. Det är dessa som bygger den fysiska och mentala uthålligheten, och det är dessa som ger bra mängd i träningsdagboken. Och mycket bra mängd ger tillslut även fart i benen. Under långpass kan jag också träna att känna igen signaler från kroppen. Jag gillar att springa på fastande mage, vilket innebär att jag kan träna på att hitta en hållbar ansträngningsgrad. Användbart inför tuffare ultror.

När jag tittar i min träningsdagbok kan jag se att jag under första halvåret sprungit 7 pass på över 30km, varav ett är tävling. Under andra halvåret har jag sprungit 30km eller mer vid 9 tillfällen, men 5 av dem är tävlingar. Jag har två träningspass över 40km, och bägge är från försommaren, men jag avslutade året med ett träningspass på 60 km.

Den slutsatsen jag drar är att långpass (under träning) ger bättre resultat. Orsaken är troligast att tempot under träning är skonsammare, och bryter ner betydligt mindre än en ultratävling, och därför ger långpasset bättre långsiktig träningseffekt.

Jag har också lärt mig att jag, tack vare mycket lågintensiv träning, har blivit uthållig. Jag orkar hålla ett lågt, men jämt, tempo länge. Jag tröttnar inte och behöver fler och fler raster. Så länge jag inte behöver öka farten så kan jag mala på utan andra raster än att gå då jag äter eller dricker. Detta har varit min styrka. Nu behöver jag bara få det stabila tempo att gå lite snabbare. Lite fartträning, styrka och viktminskning ska ta mig dit.

Även om jag är frustrerande långsam så är jag glad att jag fokuserade på distans snarare än fart. Det har gjort att jag har tränat kroppen att hushålla med energi och vatten, och jag har lärt mig hur jag reagerar på energibrist, och att det mest handlar om att huvudet börjar gnälla. Jag går inte i väggen.

Jag lärde mig också, efter Årets Sista Långpass, att jag har den mentala styrkan att springa långt, och att det är som jobbigast de första 3 milen. Och att segheten i benen dagarna efter bäst botas med en löptur i terräng.

Brant uppför vid Öglunda grottor. Här behöver jag springa oftare. Både uppför och nedför.

Jag vill testa ett upplägg inför TEC som bygger på två långpass varje vecka samt ett ultrapass varje månad, gärna i terräng. Sedan ett tempo/back-pass samt löpskolning/styrka varje vecka, tillsammans med något alternativt pass. Och så klart lite vanlig morgonjogg.

Terränglöpning bland backar bygger styrka, men den styrkan tappar man snabbt. Jag behöver lägga in styrkeintervaller och löpskolning tillsammans med gammal hederlig styrketräning för hela kroppen. Jag har en "motvilja" till att träna inomhus, men det finns en drös med utegym att tillgå, och så finns ju kroppsvikten.

Man behöver inte bara springa för att uppleva dessa

Att träna andra saker än löpning har jag också märkt bra effekt av. När jag blandade löpning, simning och cykling under sommaren så kändes kroppen riktigt stark. Jag vill också träna mer på att gå. Låter kanske konstigt, men ultra innebär att man måste kunna gå, och jag har gått alldeles för lite under 2013. Jag är riktigt dålig på att gå raskt. Vandra med ryggsäck i tuff terräng är utmärkt träning. Och långa promenader med stora kameran kommer att ge fina upplevelser.

Mer cykling nästa år.

2014 ska jag inte ha någon målsättning som bygger på totalt löpta mil, eftersom detta kan få mig att hoppa över de alternativa träningspassen som inte genererar några kilometer. Att springa i terräng är också betydligt bättre och roligare, men det tar säkert 50% längre tid att springa ett långpass där jämfört med på asfalt. Istället ska målsättningen bygga på antal tränade timmar, och då räknas all träning in, även vandring och paddling.

Ultrapaddling för kropp och själ

Vad jag vill bli bättre på

För det första: jag vill bli bättre på att äta. Mitt ointresse för mat gör att jag gärna tar genvägar. Men ny har jag vunnit en kostrådgivning hos Kraft & Balans, och jag hoppas att jag kan få bra tips på hur jag kan laga enkel och näringsrik mat som jag bygga upp min kropp, och kanske få mig att tappa några kilon.

Jag vill också bli bättre på alternativ och kompletterande träning. Att sticka ut och springa ett vanligt distanspass är så enkelt och kräver egentligen inte så mycket övertalning. Men jag har fortfarande svårt för att ta mig ut för att cykla, simma eller styrketräna, utan någon annan anledning än mitt eget huvud.

Det är så lätt att hoppa över eller ställa in ett pass. Jag är duktig på att hitta ursäkter, utan att det egentligen finns några. Och resultatet blir oftast att jag bara blir besviken på mig själv. Men när jag tittar på alla bilder jag tagit under härliga turer längs Sveriges vandringsleder så blir jag lockad att ta mig ur soffan. Den känslan vill jag bära med mig under 2014.

Jag har under året, och särskilt de sista veckorna flyttat mina gränser framför mig. Det har väckt idéer, som tidigare kändes som önsketänkande, men nu känns helt rimliga.

Jag är anmäld till flera tuffa tävlingar under 2014. Det kommer att kännas läskigt när de börjar närma sig och jag kommer säkert inte att känna mig förberedd, men jag ska våga testa ändå. Jag har lärt mig att det inte är hela världen att bryta. Men jag har också lärt mig att om jag vill kan jag ta mig i mål.

Så mitt måtto under 2014 måste ju därför bli Just do it!

Tar ut kursen för 2014

Nu ska jag ta alla mina tankar och lärdomar från 2013 och lägga upp en plan för nästa år. 2014 ska bli mitt bästa ultra-år hittills.

Gott Nytt År alla läsare!

Man kan nå sina mål även om det är lite vingligt ibland...