27 april 2014

Ultrapass runt norra Billingen

Eller hur långt kommer man om man känner efter ordentligt? 


Idag hade jag tänkt hinna med mycket; springa långpass, cykla, städa, skriva essä osv. Vaknade ganska sent, men utsövd. Insåg att jag nog skulle vara trött efter att jag tränat, så därför började jag dagen med att skriva lite på essän. Ligger ändå hjälplöst efter i planen där... Sedan röjde jag lite hemma, åt en lätt lunch och bytte om till löpkläder. Nu hade klockan gott och väl passerat 12.


Hade tänkt springa ett långpass och ville få ihop några timmar asfaltslöpning. Vände näsan mot Rånna, och sedan fick kroppen tala om hur långt den ville. Första biten ville den inte alls; den gnisslade och kändes rostig. Men när jag väl kom in på Rånna-vägen hade leder och muskler smorts upp och allt kändes bara underbart. Att solen värmde och naturen visade sig från sin allra vackraste sida gjorde det ju inte värre. jag sprang med ett leende.


Humleblomster redan

Jag hade bestämt mig för att starta riktigt lugnt. Jag ville hitta tillbaka till mitt "evighets"-tempo; den lugna tassande löpningen. Efter några kilometer hade jag kommit in i tempot och då släppte jag benen fritt. De matade tacksamt på. Jag själv sprang bara och njöt av omgivningarna.

Korna njuter

Gullvivorna står i blom

Efter ca 15 km såg jag skylten "Varnhem 19". Jag blev plötsligt trött. Skulle jag vända och springa tillbaka? Skulle jag sätta mig i vägkanten och vänta på en buss? Men istället började jag känna efter. Hur kändes fötterna? Bara bra. Hur kändes benen? Pigga och löpvilliga? Hur kändes kroppen i övrigt? Helt OK. Så det var bara hjärnan som försökte lura mig att ge upp.

Förgät mig ej

Varför är ekar så majestätiska? Funderade på det ett tag.

Resten av dagen tränade jag på att bara befinna mig i nuet och inte tänka längre fram än vad jag såg av vägen. Denna vackra, vackra vägen. Vid Bergs kyrka tog jag en rast. Tog av mig skorna; inga blåsor eller annat dumt. Stretchade lite. Njöt i solen.


Sedan fortsatte jag. Benen matade på utan att jag behövde säga till dem. Nästa etappmål var korsningen till "Raka Linan". Där skulle jag svänga av mot Skövde. Då skulle det bara vara 15 km kvar.


Men när jag kom dit bestämde jag mig för att springa förbi korsningen lite för att försöka ta några fina bilder. Så stannade jag upp. Skulle jag fortsätta mot Varnhem och ta banvallen hem? Hur långt var det? 20-25 km? Skulle jag orka? Jag har ju varit sjuk i två veckor, och jag sprang i går. Dags att känna efter igen. Ordentligt denna gången. Hur kändes fötterna? Fortfarande bra. Hur kändes benen? Lite stela i rumpa och höfter, men det kändes mer när jag gick än när jag sprang. Hur kändes kroppen i övrigt? Lite trött, men man ska inte klaga.


Och utan att jag riktigt vet hur det gick till så började jag springa; mot Varnhem. Visst skulle jag ångra beslutet några gånger, men jag fokuserade på nuet. Och jag njöt av utsikten. Det är så vackert att det gör ont. Jag byter inte bort Billingen mot guld och diamanter.

Vid Bockaskede


Mamma! Vad gör hon???

Det var längre än jag trodde, men efter ett tag kom jag till Öglunda. I en trädgård låg kollegan Patrik och solade. Vi pratade lite och jag fyllde min vattenflaska. Tack!


Ut på vägen igen och fortsätta springa. Vad höll jag på med? Trött, trött. Men benen bara matade på. Det var hjärnan som fick den att gå i backarna. Så kom jag äntligen fram till avtagsvägen som jag letade efter; en allé som leder upp till banvallen. Jag gick upp för backen. Men hjärnan såg bara tornet på klosterkyrkan i Varnhem. Varför sprang jag inte dit och tog bussen hem?

Konstutställningen får man inte missa

Faller i fallera faller alla

När jag kommit fram till banvallen tog jag rast. Nu hade jag ca 15 km kvar. Ett steg i taget bara, och det började med 5 km slakmota... Det känns i trötta ben!

35 km gjorda. Still strong.

5 km slakmota...

När jag passerade kommungränsen till Skövde flackade det ut och snart började det gå svagt utför. Det är svårt att se om det går uppför eller utför, men tro mig, det märks i benen. Ena stunden är benen trötta, nästa stund känns kroppen hur pigg som helst.

Snart på toppen

Sakta men säkert närmade jag mig Skövde. Utsikten över Cementa är sällan vacker, men idag var den en välkommen syn.

Häftigt där banvallen är nedsprängd i berget


Jag blir förvånad över hur löpglada benen var. Jag behövde aldrig säga till dem att springa. Och jag hittade mitt tassande. Men sista biten är alltid tung och jag var mycket nöjd när jag såg mitt hus. Jag hade fått mitt långpass, och det blev faktiskt ett ultrapass. Med hänsyn till felmarginalen som min klocka brukar ge så loggar jag detta passet som 50 km.

Jag sprang visst över en lite kulle

Så var lär jag mig av detta? Lyssna på kroppen, och lyssna ordentligt. Och låt inte hjärnan lura dig!

Skogssnigeln blev en vildvittra




6 kommentarer:

  1. Och hela tiden med ett leende iaf när du tar fram kameran. Men underbara bilder som vanligt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Börjar bli bra på att ta glada selfiesar :) Bara lilla kameran med idag, men den får duga.

      Radera
  2. O vad fint, och inspirerande igen! Du som bor i Västsverige, vet du hurdan Knalleleden (Tjejmarathon) är? Är det skogsvägar, stigar eller stock och sten? Har sett några bilder men blir inte riktigt klok på hur pass mycket "terräng" det är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har faktiskt ingen aning om hur Knalleleden ser ut, men jag gissar att det är mer stig än grusväg. Det är ju en vandringsled. Så mitt tips är att träna på att springa längs stigar med rötter, lera och stenar. Det kommer dina ben att tacka dig för :))

      Radera