Skogssniglarnas hösttrail

Direkt efter trailturen i våras ville alla ha en repris till hösten. Jeanette blev tidigt inblandad i förberedelserna. Jag är ju förespråkare för det enkla och spartanska, men Jeanette såg andra perspektiv och gav oss möjligheten att äta middag och övernatta i hennes stuga vid Vristulven. Hon tyckte också att vi kunde köra ut mat, varmdryck mm till de platser som vi skulle rasta på. Lyxtrail med andra ord!  Under senaste veckan har jag insett att detta nog skulle bli ett av de mest välplanerade evenemang som jag någonsin varit med att organisera. Och allt med en budget på under 1000 kr.

Före start. Här är det ingen som anar vad de har gett sig in på...

Efter en stressig vecka träffades jag, Jeanette och Jan-Erik vid Vristulven på fredagen. Vi använde kvällen till att packa egen utrustning, förbereda och packa det vi skulle placera ut längs banan, allmän planering, men framförallt att prata. Jan-Erik och Jeanette hade aldrig träffats tidigare, men det märktes inte. Högljudd diskussion om Vätternrundan mm startade genast.

Vanja hjälper till att packa.

Lådan till lunchen skulle komma att innehålla kaffe, varm choklad, bullar, renklämmor, nöt-och -russinblandning, mandelmassa, Pepsi, presenning och liggunderlag.

Min egen minimalistiska packning

Lördag morgon, sommartidens sista dag och det regnade... Prognosen sa dock uppehåll mitt på dagen. Efter frukost begav vi oss iväg för att placera ut lunchlådan samt vatten på två platser. I god tid var vi på plats vid Öglunda kyrka för att vänta in de andra. Det droppade fortfarande lite. 

Först att anlända var en yrvaken Thomas. Det skulle senare visa sig att ha varit så pass yrvaken när han åkte hemifrån att han tog med sig en kasse ved istället för väskan med ombyteskläder... Efter ytterligare en stund kom Magnus, och eftersom SJ hade vaknat på rätt sida kunde även Margret och Jan ansluta sig till gänget.

Inget är som väntans tider...

Vanja tyckte att det var fånigt att vänta. Hon försökte med sina jämfotahopp att få husse att börja springa.

De flesta i gruppen hade inte träffat mer än någon enstaka tidigare. Det skulle dock visa sig att alla var lika flamsiga och tramsiga. Efter en fnittrig genomgång kunde vi till slut starta turen. Och kan ni tänka er; det hade slutat regna!

Första stoppet kom efter bara hundra meter. Dags för gruppbild!

Turen började med en riktig gå-backe upp genom Jättadalen. Vi stannade till vid offerkällan och offrade lite chokladpengar till trollen så att de inte skulle störa turen genom att flytta om stigarna för oss. Det skulle visa sig att vi nog hade behövt offra något mer för att inte springa vilse. Det var detta som vi hade tänkt använda Malin till, men hon hade lämnat återbud pga förkylning...

Första fotostoppet, och vi är bara halvvägs uppe...

Ingen var intresserad av att springa här.

Utsikt ner genom Jättadalen.

Första kilometern tog 20 minuter. Lagom tempo.

När vi väl kommit upp på Billingen började den första, och mest lättsprungna, delen av turen. Jeanette, Vanja och Jan-Erik tog täten, och ibland blev det lite fort och fel... Vi springa ner för berget igen, passerade Grekland, sprang genom första kohagen, joggade längs små grusvägar, övervägde att spela en omgång boule, besökte Skaraborgs geografiska mittpunkt Flämslätt, innan vi efter knappt 7 km var framme vid första fikarasten. Humöret var verkligen på topp.

Två glada gossar

Lättsprunget längs små grusvägar emellanåt

Hussar skall hållas kopplade

Vissa andra behöver kanske också hållas i koppel

Ljuvliga höststigar

Fika smakade gott

Efter fikat fortsatte vi mot Sven och Hildur Wingquists arboretum på gården Remmingstorps ägor. Sven var grundare till Svenska kullagerfrabriken och var även med att ta fram den första volvon. Historiens vindslag slog hård där ute i skogen, men regnet höll sig borta.

Ut på tur och aldrig sur

Vi passerade genom otaliga ko- och fårhagar

Spontant glädjefnatt

Och ett till

Vanja hade lite problem med hala spänger och överfarter. Hon önskade sig nog större tassar.

Den första milen tog oss ca 2 timmar. Långsamt? Nja... De kommande 2 milen skulle ta 5 timmar! Detta far nog hastighetsrekord för de flesta! Hur långsamt kan man faktiskt förflytta sig utan att stå stilla :))

När vi kom in i Eahagens naturreservat förändrades terrängen till att bli blötare, lerigare, kulligare och framförallt mer svårorienterad. Vi fick erfara att vi missat att offra till Ea-trollen... Likt sirenerna, som lockade sjöfararna ner i djupet, så lockade Eatrollen med sig Jan-Erik bort längs fel stigar. Efter att jag fått stopp på gruppen kunde vi leta oss tillbaka till rätt stig, och den rätta vägen skulle visa sig även vara den lerigaste.

Vackra Eahagen

Jan-Erik ledd av trollen...

Äntligen på rätt väg till allas förtjusning

Trampar man på fel tuva här så slukas man av träsktrollen.

Äntligen ute ur Eatrollens grepp. Halva sträckan är gjord, och ännu inget regn.

Nu blev det dags att kliva in i kamelandskapets hjärta. Böljande, branta, grönskade kullar. Det gick upp... och så ner... och så upp igen... Självklart måste vi stanna och beundra utsikten emellanåt. Målet var att ta oss över Drottningkullen till Höjentorps slottsruin. Där väntade fikalådan och en skön lunchrast!

Naturen tar andan ur en, i bokstavlig och bildlig mening

Jan vann tävlingen ""Snyggaste outfit"

Bron över till slottsträdgården

Pcknick-lunch i slottsmiljö. Fint ska det vara.

Lunchen var viktig för att lada energi till att klättra upp för Billingen ytterligare en gång. Denna gången genom leriga hagar tillhörande gården Torp. Nu började skrattmusklerna i ben och rumpa att kännas av.

För Vanja är traillöpning väldigt seriöst. Hon förstår inte alls det där med skrattempo.

Selfie... Groupie... Shoesie...

Hej hå, hej hå, vi hem från gruvan gå...

Alla, förutom Vanja, visar stort engagemang när Jeanette föreläser om gården Torp.

Stigen uppe på Billingen mellan Torp och Jättadalen är verkligen en favorit. Ingen ville att turen skulle ta slut och ju närmare målet vi kom desto långsammare gick det. Trollen lät oss opåverkade resa genom deras rike tack vare offergåvorna. Vi fick till och med göra hembesök i Öglundagrottan.

Det kan vara svårt att upptäcka trollen om man inte vet var man ska titta

Jag fick sådan lust att vila i den mjuka mossan. Kanske har jag lite troll-gener i mig?

Klättring efter hembesöket

Så här ser glada och nöjda människor, och hundar, ut

Mörkret började så småningom komma krypande och vi insåg att vi nog ändå måste lämna berget. Det blev ett trevligt återseende av Jättadalen, och denna gången fick vi testa att ta oss nedför den branta dalen istället. Vi stannade till och tackade trollen genom att sjunga om "Ett gammalt fult och elakt troll". Vi passade på att ta några klunkar vatten ur offerkällan för att främja återhämtning och läkning av diverse skador.

Dags att lämna berget för denna gången

Brant ned för Jättadalen

Margret hoppas förbli evigt ung.

Ner vid bilarna blev det fika med ostmackor innan vi begav oss mot Vristulven (ja, förutom Thomas som åkte hem och bytte veden mot rena kläder...) för att bada badtunna, äta middag och prata om vår bedrift att förflytta oss 28 km på ca 7 timmar inklusive raster.  Det är det inte många som klarar! Alla var sugna på att göra något liknande till våren och planer på kommande skogssnigelturer har redan börjats smidas.

28 km blev det, och totaltiden var drygt 7 timmar. Men då ska man vet att totala tiden i rörelse var drygt 4 timmar. Hmmm, rastade och skrattade vi alltså i hela 3 timmar!?!?!

Tack Jeanette och Pim för lånet av stugan. Tack alla för att ni gjorde denna dagen så fantastiskt lyckad. Jag saknar er redan!!!

Så här glad blir man efter 28 km i skrattempo

På söndag morgon vaknade jag upp med trötta skrattmuskler, men med ett lugn i hela kroppen. All stress från veckan var som bortblåst. Hur gick det med foten då? Jodå, första milen var det inga större problem, men sedan kände jag att musklerna funt fotleden blev uttröttade. Med en sjukgymnast och en massör springandes bakom mig kunde det konstateras att jag suspinerar med foten, troligen för att jag försöker skydda foten mot smärtan, och att jag är försvagad från höften och ned, kanske av samma anledning. Det var svårt att springa där det var väldigt knöligt eller brant nedför, men annars kändes det faktiskt ganska positivt.