Reserapport Dovrefjell; Del 1

Så kom jag äntligen upp i fjällen ändå. Jag har vandrat mycket i fjällen tidigare; både med och utan tält, både i Sverige och Norge. Sist jag var uppe i fjällen var för 7 år sedan, och då just i Dovre. Jag har mestadels gått ensam faktiskt, och jag trivs bra med det. Mina tidigare erfarenheter har varit att jag får kontakt med många fler intressanta människor när jag vandrar ensam, och jag var nyfiken på om det fortfarande gällde.

Åmotdalshytta

Moskus

I övrigt hade jag bara målsättningen att komma iväg och få en fin avslutning på min semester. Det var inte tanke att detta skulle bli någon ultralätt tur, inte heller någon strapats med tung ryggsäck och tält. Nej, jag skulle gå från hytta till hytta, köpa mat på hyttorna, bära med mig det som behövs för att hålla mig torr och varm, och ha det allmänt bekvämt. Jag vägde aldrig ryggsäcken, men jag tror inte den vägde mer än 10 kg iallafall.

Reinheim är en selbetjent hytta. På bilden syns sikkringsbua

I Norge finns det tre olika sorters hyttor; betjenta (där du bor bekvämt och det serveras 3-rätters middag), selvbejenta (med självhushåll och ett proviantrum där du kan köpa mat) samt ubejenta (med självhushåll, men utan möjlighet att köpa mat). Jag skulle bara bo på selvbetjenta och  ubetjenta hyttor. Jag gillar de bäst. Det blir en större gemenskap när man måste hjälpa till att elda, städa, bära vatten mm och stökar tillsammans i köket. Det kostar ca 230 NOK att bo på hytta om du är medlem i svenska eller norska turistföreningen, eller någon annan nordisk. Betalning sker via inbetalningskort eller genom en engångsfullmakt där du betalar med kort. Hur smidigt som helst. Inga kontanter.

Reinheim ägs av centrala DNT (Den Norska Turistföreningen), medan många av de andra hyttorna i Dovre ägs av lokalföreningen KNT (Kristiansund och Nordmöre Turistförening). Priser och proviantutbud mm skiljer något.

Denna reserapport kommer att bestå av tre delar. Jag kommer att fokusera på att beskriva var jag har gått och vad jag har upplevt. Det blir lite siffror i form av distans, höjdstigning, tider mm som jag tagit fram i efterhand. Under vandringen intresserade detta mig inte det minsta. I den sista delen kommer jag att redogöra för lite tankar och erfarenheter.


Måndag 3 augusti
Jag reste upp med tåg på måndag eftermiddag. Först till Oslo, och sedan vidare med nattåget mot Trondheim. Jag hade bara sittvagn så det blev ingen sömn den natten. Även om jag försökte slumra så satt andra passagerare och tjattrade.

Nattåget till Trondheim

Min "säng"

Tisdag 4 augusti
Väder: Solig morgon, men fram på förmiddagen började det regna och regnade sedan resten av dagen och natten.

Rutt: Kongsvoll station, längs Stropla till Reinheim hytta. 16 km. Total stigning 530 m. Knappt 5 timmar(från start till mål, inkl raster mm)

I detta väntrummet har jag tillbringat många timmar genom åren...

Ca 0430 stannade tåget i Kongsvoll och jag steg av. Att sticka upp och fjällvandra direkt efter att man har genomfört ett 12-timmars lopp samt simmat 21 km är ju ganska galet. Och lägg därtill att bara sova 2,5 natt de senaste 5 dagarna.

Jag satt i väntrummet nästan en timme, och åt lite frukost och bytte om, innan det var dags att bege sig iväg. Solen var på väg upp över fjället och himlen var blå. Så underbart att äntligen vara uppe på fjället igen efter alla dessa år.

Första målet; hyttan Reinheim

Leden från Kongsvoll börjar med en brant stigning genom björkskogen för att sedan komma upp mot kalfjället. Redan här så kändes det i hela kroppen. Förutom att benen var sega så märkte jag av sömnbristen. Jag försökte intala mig att det skulle gå över.

De röda T:en skulle jag följa nu några dagar

Utsikt över Driva-dalen

Sömnig, men nöjd

Utsikt mot Rondane-hållet

Jag vandrade in i nationalparken och genom Stropladalen, och kunde snart se det majestätiska Snöhetta, områdets högsta fjäll på 2286 möh. Idag hade hon inte någon hetta/mössa på sig.

Snöhetta

Är det vitmossa eller fönsterlav? Kvitkrull tror jag att det heter på norska.

Väl upptrampat på sina håll...

Moskusen, eller myskoxen på svenska, återinplanterades i Norge under 1930-talet. Det finns en stam på runt 300 moskus, eller myskoxar, i Dovre, och några av dem har migrerat till Härjedalen. När man går längs Stropla så är man nästan garanterad att se moskus, vanligtvis ca 5-20 djur. De är fredliga så länge de inte känner sig hotade, därför uppmanas man att hålla ett avstånd på minst 200 meter. Det dubbla om man har med hund.

Självklart såg jag moskus denna gången också, men på ett avstånd av ca 200-300m.

Följer älven Stropla

Två moskus som svalkar sig på snön

Det var riktigt segt att gå. Inte för att det var särskilt långt, brant eller stenigt, utan för att min kropp var så sliten. Sista biten före Reinhem var hur lång och tråkig som helst. Och inte blev det roligare när molnen började tätna och regnet hängde i luften. Jag la mig på en sten och vilade lite och benen surrade på samma sätt efter att jag hade gjort mitt 12-timmars...

Äntligen framme vid Reinhem

Klockan var inte ens 11 när jag kom fram till hytta. Jag möttes av hyttevakten och han visade mig ett rum. Jag gick direkt och lade mig och somnade bums. Sov i två timmar och vaknade av att två norska tjejer flyttade in i rummet. De två timmarna hade gjort underverk!

Jag gick upp och åt lite lunch. Umgicks med de andra gästerna och tog det bara lugnt. Ute hade det börjat regna och att sitta inne i stugvärmen var riktigt skönt. Lagade middag och tog sedan en liten promenad tillsammans med mina rumskompisar. Somnade tidigt och sov som en stock i minst 9 timmar. Livet är underbart!

Vi trotsade regnet, en stund iallafall

Mitt rum. Farligt sköna sängar...

Fyr i peisen, eller eld i spisen

I sådant väder är stugvärmen att föredra...

Onsdag 5 augusti
Väder: Vaknade till ett uppsprucket molntäcke, och toppen på Snöhetta kunde skymtas. Vattnet i älven hade stigit ordentligt under natten och det gick inte att gå torrskodd över, ens genomatt använda bron. Under dagen mulnade det på och eftermiddagen innehöll regn. Kvällen blev däremot fin.

Rutt: Reinheim hytta, över höjd 1686, via Åmotdalshytta till Loennechenbua. 20 km. Total stigning 615 m. Totalt ca 8,5 timmar inkl raster och stopp för att prata med folk.

Snöhetta kan anas

Hundar var inte tillåtna inne på hytta, utan denna sötnos sov ute i vedboden. Nu var den ivrig att få komma iväg ut.

Älven hade stigit. Just här behövde dock inte jag vada över.

Jag blev glad av att titta ut genom fönstret på morgonen. Inget regn och små blåa fläckar. Morgonbestyren på hyttan omfattar frukost, packa, tömma rummet, betala, städa och säga adjö till alla. De flesta skulle gå mot Snöheim och jag tror att jag var ensam om att gå mot Åmotdalshytta.

Hejdå Reinhem, eller snarare på återseende

Mycket piggare och gladare efter en god nattsömn

Snöhetta

Vattenståndet i bäckarna hade stigit ordentligt under natten och det var en utmaning att komma över torrskodd. Men tack vare stavar och damasker utanpå kängorna så klarade jag den uppgiften utmärkt.

Jodå, några moskus idag också bara en liten bit från hytta.

Jag hade tänkt att gå till Åmotdalshytta och sedan vidare till Loennechenbua. Eftersom kroppen kändes bra valde jag att inte gå den kortaste vägen, över Leipullskaret, utan leden över höjd 1686, som jag aldrig testat tidigare. Det blev brant klättring uppför. Visst var det flåsigt, men kroppen protesterade inte. Riktigt skönt att anstränga sig igen.

Jag valde vägen över höjden 1686

Uppför över snön

Uppe i passet. Nu är det bara utför

Snart hade jag nått toppen och kunde se Åmotdalshytta långt borta. En lätt, men stenig, vandring nedför. Sa hej till några svenskar som gick med tält, och stannade och pratade med ett gäng norrmän som bott på Åmotdalshytta under natten.

Isranukel?

Sten, sten överallt

Kan detta vara fjällglimm?

Larseggen. Den skulle jag vilja klättra upp på någon gång

Det var inte svårt att hitta vatten idag

Rosenrot, hanblomma. Honblomman är lite rödorange.

På Åmotdalshytta var det tomt, sånär som på ett spöke. Jag skojar inte. När jag kom fram till hytta så såg jag hur det såg ut som om någon skakade något vitt lakan eller duk i fönstret längst till vänster i bilden nedanför. Jag trodde att det var en gäst som höll på att packa ihop. Jag gick in på hytta för att titta i gästboken om det var någon på väg till Loennechenbua, och när jag tittade in i rummet så var det helt tomt. Det var helt tomt på hela hyttan...

Åmotdalshytta. Här har jag sovit många nätter. Inte visste jag då att det spökade...

Jag satt i solen utanför hyttan och åt lite lunch innan jag vandrade vidare. Spöket ville inte komma fram igen. Det var ca 4-5 timmar att gå till Loennechenbua. Ganska lättgånget utan några större stigningar. Egentligen en ganska tråkig sträcka, och stenig. Däremot var det några översvämmade bäckar som måste korsas.

Översvämmat. Det tog ett tag att ta sig igenom "deltat"

Över Åmotsflyin. Såg ingen vildren.

Sten, sten och åter sten... Ja, det är här leden går...

Dags att se denna skylten när man redan är över...

Det var här jag vadade över. Eller, jag snarare hoppade på stenarna. Blöt slapp jag bli.

En snygg och prydlig varde

Äntligen framme vid Loennechenbua.

Loennechenbua är den minsta turisthyttan i Norge och har bara två sängar. Den är ubetjent. När jag kom dit var där redan en man och hans hund. De hade sökt skydd undan regnet. Vi satt och pratade. Han berättade att de en gång under renjakten bott 14 personer på hytta. Då hade de fått bära ut allt möblemang för att få plats.

Framåt kvällen när det klarnade upp så beslutade de sig att fortsätta ner till bilen. Eller ja, det var väl husse som beslutade. Hunden hade ingen som helst lust att lämna stugvärmen.

En hund med riktiga klövjeväskor, inte någon fånig raceväst ;-) Hon tränade inför renjakten.

Jag fick därför hyttan helt för mig själv. Mysigt att hålla igång elden i spisen. Laga lite mat och sitta vid köksbordet och skriva dagbok. Passade på att gå en liten runda i närområdet innan solen försvann. Sedan var det skönt att krypa ner i sängen och läsa en deckare innan jag somnade.

Fortsättning följer...